Sextiofem

Idag har jag fyllt år. Det sägs att man går i pension när man blir 65 år. Jag tjuvstartade för två år sedan. Det var ett klokt beslut.
Dagen började fint med lite överraskningar som Christina ordnat. Nybryggt kaffe och presenter, blommor och festliga ballonger i taket. Efter kaffet ringde mina barnbarn och sjöng och hurrade för mig. Det var en trevlig överraskning.

Foto: C. Fryle

Eftersom vädret var toppen tog vi bilen upp till Milea och gick en av de häftigaste cyklamenstigarna i området. Mest såg vi Cyclamen hederifolium med de mest varierade bladformer och mönster. Här växer också gott om Cyclamen graecum. Och lite av Cyclamen rhodium ssp peloponnesiacum.

I bäckfåran blommar massor av Iris unguicularis. Och på stigen börjar Himanthoglossum robertianum resa på sig.

Foto: C. Fryle

Sedan körde vi vidare till Moni Vaidenitsa. Där är en liten kyrka och klosterruiner.  Platsen är ett populärt picknikställe. Och det var här vi intog vår enkla lunch. Medan Christina sprang runt och fotade växter så passade jag på att ta en tupplur i solen.

Foto: C.Fryle

Nedanför klostret rinner en bäck och i bäckravinen växer mängder med vackra blommor. Det mest spännande som blommar nu är Galanthus reginae-olgae ssp. vernalis. Det är en vårblommande variant av en höstblommande snödroppe som just nu är i startgroparna och man kan nog hitta blommande exemplar i en månad till.

Det är mycket som just nu börjar blomma här uppe på 800 meter över havet. Den är anemonen har just slagit ut. Jag har sett den många gånger förr och alltid trott att det är en Anemone blanda. Men när jag kollade i Manifloran idag så fick jag tänka om. Så nu anser jag att det är en Anemone apennina. Men på något ställe står det att apennina och blanda är synonymer så jag kanske hade rätt förut också.
Efter några timmar ute i solen drog vi oss hemåt och fixade en enkel middag.  

Blod och tuttar på Peloponnesos

Idag har varit en dag för kontroll av hälsan. För min del togs det ett antal analyser på mitt blod. Vi har ett väldigt bra och modernt labb bara 500 meter från oss. Jag var osäker på när de öppnade så jag väntade till nio för att besöka dem. Det var dumt gjort. Massor av folk hade hunnit dit före mig. Kön ringlade lång ute på parkeringen. Kanske håller de på med vaccinering. Och då är det inte konstigt om det är välbesökt. Men klockan 11 var jag hemma igen och vi åt en sen frukost. I morgon ska jag hämta analyssvaren. Sedan ska de registreras i min svenska journal. Och av någon anledning så älskar svensk sjukvård brev och fax. Så i morgon måste jag lista ut hur jag ska kunna faxa iväg dem från datorn.
Efter frukosten var det dags att köra med Christina till en mammografi- och röntgenklinik i Messini. Det ligger på andra sidan Kalamata från vårt håll och det tar bara en timme att köra dit. Kliniken är inrymd i det fallfärdiga huset på fotot i trånga och nedgångna lokaler. Men deras utrustning är ändamålsenlig och gör sitt jobb.
Med tanke på att patienten själv betalar för röntgen och labbprover så är det gott att det är förhållandevis billiga tjänster.

Christinas tuttar fick godkänt och ska inte kontrollbesiktigas igen förrän om ett år.

Vid infarten till Messini ligger tre rätt stora mataffärer. Först besökte vi AB (eller egentligen AV – B på grekiska är V). Den kedjan besöker vi sällen. Vi blev inte jätteförtjusta i utbudet, men till vår stora glädje hade de edamamebönor. Det har vi längtat efter i två år nu! Sen tog vi en sväng på Lidl och den butiken var extra bra.

På Lidl handlade vi lite lunchmat och intog den efter vägen på ett minst sagt omysigt ställe.

På hemvägen tog vi en extra sväng och körde upp genom Kato Verga som är Kalamatas gräddhylla. Härifrån har man en fantastisk utsikt över Kalamata och havet. Vi fortsatt ännu högre upp och nådde ända till 700 meter innan vägen vände nedåt igen.

På kvällen öppnade vi en flaska vin från Nemea. På Peloponnesos odlas mycket och kalamataoliver och olja är väl det alla känner till. Men Nemea-vinerna blir bara bättre och bättre så kanske de blir lika kända som oliverna så småningom.

Två blir Tre

Foto C. Fryle

Idag börjar vi på vårt tredje år i Fryle House. Det har varit två år med många roliga upplevelser och en del slit. Fat bara roligt slit som att göra rabatter och plantera spännande växter i ett för oss okänt klimat. Det har krävt en hel det att sätta sig in i. Christina har suttit många timmar på Internet och letat information om odlingsbara växter. Översta bilden är från inflyttningsdagen. Då fanns det inte mycket mer än olivträd på tomten.
Nu har vi anlagt så att vi har fått mycket växtlighet runt huset. Och lite prydnadsväxter och fruktträd i periferin.  

Vi har ett stort grönsaksland som har gett oss mycket gott att äta. Men det ska bli ännu mer i år om vi nu har lyckats lära oss hur vi ska odla i detta heta klimat.

En del kompletterande anläggningar har vi också gjort. Som utedusch, några trappor och uteköket på nedersta bilden.  På översta bilden är vårt planteringsbord med en mur utanför. Nu växer det cyklamen i muren och framför muren står ett sterilt mullbär som ska ge härlig skugga. Christina har förökat så mycket så jag blivit tvungen att mura upp ett stort bord att förvara plantbackar på. Och under bordet kan jag lagrat ved från olivträdsbeskärningen. Det skärs mycket så vi har ved så vi klarar oss hela vintern.

Våra nittio olivträd gav väldigt bra skörd första året. Men lite sämre 2020. I år vet vi antagligen hur vi ska hålla undan ohyran så vi kan få en riktig jätteskörd.
Vi konsumerar själva mycket olivolja. Mycket mer än vi trott skulle vara möjligt. En del har vi också givit bort till släckt och vänner. Men en pandemi har sett till att många har fått stanna hemma så mycket olja finns kvar. Enn del av oljan har förädlats till mjukgörande salva eller den röda antiseptiska hypericumoljan.

Visserligen kände vi till området vi flyttat till ganska bra. Men det har funnits mycket att utforska i vår närhet. Vi har hittat många fina stigar och massor av fina platser där de raraste växterna växer.

Vi han också med en lite rekognoseringsresa öster ut till Peloponnesos östligaste tunga. Men sen slog pandemin till och med det lockdown som gjorde det svårt att röra sig över större områden.

Markus J

Vi har ju en stor gästvåning som vi hoppats att många släktingar och vänner skulle passa på att bo i. Och visst har det varit en del vänner här men inte så många som planen såg ut för ett år sedan. De sista gästerna vi hade här i våras hade stora problem att ta sig hem. Det ställdes in flyg och ändrades tider varje dag. Men till slut kom de i alla fall hem. Men vi hade ändå rätt bar beläggning av Airbnb gäster förra året. Men den marknaden har varit död i några månader och kommer nog inte leva upp förrän till sommaren.
Ett litet resefönster uppenbarade sig några veckor i höstas och då lyckades vi få ner två av våra barn. Det var 2020 års största höjdpunkt.
Nu hoppas vi på att alla ska bli vaccinerade så vi kan umgås med våra vänner både här i Grekland och vännerna från Sverige.  

Ett gott slut en bra början

2020 går mot sitt slut. Det blev ett regnigt slut. Mellan jul och nyår har det regnat massor. Så även på nyårsafton. Därför satt jag inne vid datorn hela förmiddagen och försökte vara kreativ i Photoshop. Jag skapade en del nya bilder av mina foton. Inte för att jag kommer ha någon större användning av dem. Men jag fick förmiddagen att gå och jag hade roligt.

Framåt lunch blev vädret lite bättre så jag tog mig en cykeltur. Jag var ute en tur dagen innan också. Trots att jag passerade tre samhällen så såg jag inte en enda människa. Men på nyårsaftons eftermiddag var det folk överallt och alla populära fiskeplatser var upptagna.

När jag kom hem från min tur började det att skymma men det hindrade inte Christina från att plantera småbuskar innanför vår entrégrind. Här ska bli en yta avgränsad av murar med ett böljande landskap av lägre buskar som lavendel, rosmarin, Cistus, salvia med mera. Alla plantor som sätts nu har Christina sticklingsförökat eller frösått.
På kvällen åt vi lite kanin och efter det försökte vi hålla oss vakna till tolvslaget. Men det var omöjligt trots ihärdiga ansträngningar.

Foto C Fryle

På nyårsdagen vaknade vi till ett strålande väder. Eftersom det var torkväder passade vi på att köra en maskin tvätt. När den var hängd packade vi våra ryggsäckar med lunchpaket och kameror och begav oss till bergen ovanför Kardamili. Här kryllar det av bra vandringsstigar och så har man en magnifik utsikt över Taygetos högsta toppar. Så här års när snön har lagt sig där uppe är de som vackrast. Snön kan ligga kvar länge. Ända tills midsommar finns där gott om snölegor.

Foto C Fryle


Vårt mål var kyrkan bredvid hotell Faraggi.  Hotellet är ett fantastiskt ställe att äta på, men det är fortfarande lockdown så ingen mat serveras där nu. På vägen dit passerar vi vildmark, olivlundar och byar. Det är svårt att låta bli att palla apelsiner när man går förbi ett översållat träd på en ödetomt. Så fyra små apelsiner slank ner i fickorna. Dom kunde konkurrera väl med citronerna om surheten. Gången innan jag pallade så gjorde jag det på min vän Åkes träd. Till och med destillerat vatten smakar mer än Åkes apelsiner. Så jag får nog sluta upp med att palla och börja betala för mig.

Foto C Fryle

Framme vid kyrkan packade vi upp vårt bröd, olivolja, salt och tomater. Bröd, olivolja och salt är numera med på alla våra utflykter. Och att även kunna äta färska egenodlade tomater efter nyår är inte så dumt.
Efter måltiden gottade vi oss länge i solen. Det är rätt fantastiskt att det går att ligga och sova middag på en stenläggning i januari. När middagsluren var avklarad vände vi nedåt och tog en parallell väg tillbaka till bilen.
Nu hoppas vi på många fina dagar och underbara promenader innan hettan blir för mycket för vandringar i bergen.  

Regn, regn, regn och regn!

Nu känns det som det regnat i en evighet. På tre veckor har vi endast haft tre regnfria dagar. Det har inte varit så farligt som det kan låta. De flesta dagarna har vi sett sol och kunnat vara ute utan att bli dyblöta. Men de senaste dagarna har skurarna kommit tätt. Och de har känt på sig när vi stigit utanför ytterdörren. Då har molnen öppnat sina kranar så det bara har varit att vända 180 grader och ta skydd inomhus.  Igår fik vi 54 millimeter så nu har vi uppnått månadsmedelvärdet för december. Så nu kan det gärna ta slut.

Det är sällan det kommer så mycket regn att de når ovanför stenarna i floderna. Men nu kan vi se vattnet som rinner ut i vår fina badvik. Då är inte vattnet medelhavsblått längre. Lite mer som kaffe med mjölk. Åker man en bit upp i bergen så kan man se det bruna flodvattnet bilda vackra stråk i havet. Om det blir riktigt långvariga och kraftiga är det bäst att stanna hemma. För då kan vägar spolas bort. I år har vi inte haft några sådana incidenter. Dom kraftiga nedfallen har däremot drabbat både Kreta och de Joniska öarna.

Regnet har sina fördelar också. De flesta av våra växter har mått bra av att få fylla sina celler med lite mer vatten.
Trädtaklöken har tappat många blad under värmen och de som har varit kvar kar de knutit ihop i en hård boll. Men nu öppnar bladrosetterna sig och bladen sväller.

Det bli mycket inomhussysslor när vädergudarna är emot en. Idag bakade jag surdegsbröd på förmiddagen och Christina bakade lussekatter efter lunch. Så nu funderar jag på om vi måste köpa en ny frysbox.

Om vi har lite tur med morgondagens väder så tar vi adventsfikat ute på altanen i morgon.