Ett år i Grekland


Det som bestämde tiden för flytten var Trädgårdsfest mitt i vintern. Jag tänkte att det skulle bli mitt sista år för mig att arrangera den. När jag upptäckte att det var den nionde gången så beslöt jag att även vara med på det tionde året.
Men den viktigaste faktorn var ju att vårt hus var så färdigt att det gick att flytta in.
Så det var bara att säga upp sig från bruket och sätta sig i bilen för att inleda ett nytt liv som grek och pensionär.


Nu är det ett år sedan vi flyttade in i vårt hus i Grekland. Det har varit en tid då det hänt mycket. Vi fick börja med att inreda huset. Trots att vi hade en container full med saker så fick vi lägga mycket tid på inköp av nödvändiga prylar.
Trädgårdsintresset tog vi med oss så rabattgrävning och plantering har det också blivit en hel del av.  Även annat än växter har fått planteras i trädgården. Några murar, planterings bord, trappa, ramper, och ett utekök har också byggts.
De vilda ätbara som växer i vår närhet har vi börjat att prova. Saltmärke har blivit en favorit. Saltmärke växer på klipporna nere vid havet. Man plockar det man behöver till en måltid på några minuter. Även vildsparris finns det gott om. Det är en otrevlig växt vi inte vill ha i vår lund. Men jag går gärna i olivlundarna runt omkring och plockar de späda skotten. Och det finns mycket mer ätbart men det har vi inte riktigt kunskapen till att plocka det än.


Greker är ju inte så olika svenskar men de har andra traditioner och högtider. Den grekiska påsken var en intressant upplevelse. Den firas stort, mycket stort.


Vi har också haft en del trevliga besök. Det har varit ett nöje att visa vårt vackra Mani för dem.


Det har också blivit många vandringar. En gång kom vi helt oplanerat nästan upp på Taygetos högsta topp.


Även Parnonbergen har höga toppar. Här firade vi Christinas sextioårsdag.


Våra 90 olivträd blev också skördade. Vi skördade inte själva utan det gjorde en mycket effektiv Albans familj. Vi hade faktiskt ingen aning om hur en riktigt god olivolja smakar. Men nu vet vi. Och vårt lager av olja kommer räcka länge än.


Att flytta ifrån något kan var tungt. Men att flytta till något kan var riktigt roligt när man får många nya supertrevliga vänner. Här firar vi nyår med några av dem.

Återbesök i Mystras


Nu är det fjärde eller kanske femte gången Christina och jag vandrat bland Mystras kyrkor, kloster och ruiner. Det finns många mycket äldre ställen att besöka om man vill se lite av Greklands historia. Men jag älskar platsen för det finns så mycket välbevarat. Staden är inte så gammal. Den grundades år 1205. Området är mera känt för stormaktstiden några tusen år tidigare då Spartas krigare härskade här. Numera är Sparta bara en rätt vanlig grekisk stad.


Idag består Mystras mest av gamla ruiner men också av en del välbevarade byggnader. Och mellan dessa är det stenlagda vägar och trappor.


Eftersom jag varit här flera gånger förut så beslöt jag mig för att se på byggnaderna längst bort. Så jag tog mig längst åt sydöst. Belöningen blev stor. Där hittade jag denna vackra kyrka med intilliggande hus.  Kyrkan gick inte komma in i men den är tillräckligt intressant på utsidan.


Mitt nästa stopp blev i kvinnoklostret. Det är i bruk än idag. Och här har alltid varit öppet förut så jag chansade på att det även var öppet nu. Och det var det. Så jag fick några bilder inifrån den vackert dekorerade kyrkan.


Därefter var det dags att besöka ännu ett område jag missat vid tidigare besök. I nordöst ligger flera kyrkor och ett museum som jag tror tidigare har fungerat som ett kloster.


Här var kyrkorna öppna så att jag kunde studera de vackert dekorerade kyrkorummen.


Det sista jag hann med att titta på var klostret som numera tjänstgör som museum. Det har ett fantastiskt vackert tak. Men jag fastnade mest för denna vackra trappa.

 

 

Fortet på kullen


Många gånger har jag kört vägen mellan hemmet i Agios Nikolaos och Areópoli.  När jag kommit till Itilo så ser jag ett fort på andra sidan ravinen. Spännande!


Jag har alltid tänkt att jag vill se det på nära håll. Men jag har inte haft tid att gå hela vägen upp från Neo Itilo.


Från vackra Neo Itilo är det 240 meters stigning upp till fortet.


Men igår när jag var ute på en tur med bilen så såg jag på Google-map att det var en körbar väg ända upp. Så då tog jag mig tid att köra upp för en upptäcktsfärd i fortet.


Det visade sig att det inte var mycket av byggnaderna som stod upp. En konstruktion som antagligen varit en vattencistern var någorlunda hel.


Mot havet finns tre torn. Ett är helt rasat men två är rätt intakta trots att det finns några smitvägar genom murverket.


Om nu inte det är så mycket att se på här uppe så är det i alla fall en fantastisk utkiksplats. Och om några månader ska jag hit i gen för marken här bjuder på många olika biotoper på liten yta. Det kan ju ge en rik vårflora.

Skönheten i ravinens kant


Pigi är en liten by som ligger brant där en ravin börjar. 280 meter över havet ger det en fantastisk vy över dalen, kustbyarna och havet. Det finns inte så mycket näringsverksamhet förutom ett kafé vid kyrkan och en taverna. Kafé har aldrig varit öppet när jag besökt byn. Det finns också en mycket populär taverna. Tyvärr har jag inte besökt den heller.


Efter som det är så brant så är de flesta gränder smala och vackra trappor slingrar sig mellan husen.


En vacker trappa och en liten dörr som går in till något vi bara får fantisera om.


Kyrkan ligger inträngd långt in i ravinen. Hit når inte solen förrän en bra bit in på dagen. Det är här man gör entré till byn om man kommer vandrande på leden från Pantazi beach. Vill man sen ta en annan väg tillbaks till Pantazi beach, så går man till grannbyn Platsa och tar leden ner som startar vid kyrkan. Detta är en vandring som jag kan rekommendera när som helst på året.


Kyrkan har jag aldrig varit inne i. Men som vana har jag att känna på alla kapell- och kyrkdörrar. Och idag kom jag in i två kapell. Och vad jag hittade gjorde mig inte besviken. Fantastiska målningar!


Även det andra kapellet är mycket vackert dekorerat.

På andra sidan vägen I Rigklia


Rigklia är en högst livaktig by. Byn ligger bra till alldeles vid sidan av huvudvägen. Det är nära till den fina stranden Pantazi. Och till affärerna i Agios Nikolaos är det bara drygt en kilometer. Detta är antagligen anledningen till att den inte är lika avfolkad som byarna högre upp i bergen. Ibland tar Christina och jag en promenad dit. Fågelvägen har vi 1650 meter dit. Men vi kan inte flyga så det blir betydligt längre att gå på de krokiga stigarna dit och hem.
När jag tog med kameran dit och gick runt så såg jag inte många människor. Men spåren efter dem var desto fler.


Fortsätter man vägen genom Rigklia så kommer man till Ano Rigklia (Övre Rigklia). Här är husen äldre. Några är förfallna men många är renoverade till toppskick.


Genom byarna går en miniravin. Och ett stenkast söder ut går den större ravinen vid vars mynning Pantazi beach ligger.


Som i alla byar så står här skrotbilar. Fast denna Lada Niva kanske ändå inte är skrotfärdig. Den har ju luft i däcken.


Olivlundarna går långt in i byn. Och hänger man upp tomsäckarna på tork så är det nog färdigskördat för den här säsongen.


Även här finns en olivpress. Synd att den inte var igång. Jag hade gärna gått in och inspekterat en svensk separator. Det hade blivit lite nostalgi från min tid på Värö Bruk.


Innan jag lämnade byn fick jag en trevlig pratstund med en flock getter.