Morgon på stela ben

Det känns i kroppen att man inte är tjugofem längre. Värst är det på morgonen. För att få igång kroppen så brukar jag ta en promenad. Oftast går den genom vår by.
När jag druckit mitt morgonkaffe och läst tidningarna så stoppar jag två morötter i fickan och ger mig iväg.
När jag gått 100 meter på strandpromenaden så ser jag min nyvunne vän som är en häst. Med hjälp av morötter har vi kommit varandra riktigt nära. I början av vår bekantskap var hon rätt reserverad. Men nu tillåter hon att jag klappar henne och rensar hennes man från skräp. Efter några minuter går jag vidare in åt byn.

När jag kommer in i bebyggelsen så möts jag av byns största hotell. Där har ingen lyckats checka-in än. Det är inte bara vår by som har ett stort cementskelett närmast finaste badstället. Även Stoupa norr om oss och Ag. Dimitrios söder om oss har liknade stora skelett i närheten av de populäraste baden. Det sägs att det var en man som råkade dö som byggde dem och att arvingarna inte var intresserade att driva igenom projektet. Men är det verkligen så?

När jag kommer ut till genomfartsvägen passerar jag byns roligaste tomt. Hela murkrönet är dekorerat med blomsterkrukor. Och där innanför finns massor med djur och bråte.

Katter finns det i överflöd av. Men denna morgon dröjde det till sjukhuskapellet innan jag träffade på den första. Det är inte illa att vi i vår lilla by har ett litet sjukhus med dygnet runt jour.
Däremot är det illa att vi har så förfärligt gott om katter. Och att det är så många ser områdets engelska damer till. De åker dagligen runt och matar alla katter i alla byar.

En aloe har funnit livsutrymme i ett dött mullbär. Så här års föredrar jag de levande mullbären. Jag går under många under min promenad. De flesta är sterila men några ger frukt. Och under dessa sträcker jag mig i min fulla längd för att nå några söta bär som stoppas i munnen.

När jag kommer utanför Katerina’s Market så sitter alltid en av bröderna utanför och väntar på att de ska öppna. Det sägs att han är broder till två andra med samma handikapp. Men jag vet inte om de stämmer att de är bröder. Men de spelar ingen roll. De har var och en sin givna plats i samhället.

Utanför Βεζουβιος vezuvios badar inga turister idag. Det är för tidigt och så finns det ju knappt några turister här i år.

Vid Anna Maria Studios sitter en man och tvättar sina nyupptagna potatisar. Jag är lite avundsjuk på deras odlingar. De är så friska och frodiga.

Var man borde och vad man gjorde

Så här på första maj borde vi vara ute och protestera mot världens orättvisor. Men i stället så gick Christina och jag en lång promenad i omgivningarna.
>>Vår promenad

Vi började med en uppstigning på 250 meter. Det borde inte fresta på så mycket. Men nu blommar olivträden och då får jag svårare att andas. Så det var lite jobbigt i början men det lättade snart.

På andra sidan huvudvägen från vårt hus står ett träd och blommar vackert rött nu. Det är ett lampborstträd Callistemon. Sådant har vi inte i vår trädgård. Men vi har många buskar som får röda miniatyrborstar.

Andra växter har andra sorters borstar. Dessa kanske inte är lika tilltalande. Men kanhända blir det så småningom något vackert av dessa larver.

När vi nått 250 meter över havet så tog vi en paus vid ett kapell som ligger i en bergsbrant. På båda sidor om kapellet finns ingångar till en stor grotta. Men vi stannade på utsidan och njöt av den fantastiska utsikten.

På bergväggarna vid kapellet växer fullt med korintklocka Campanula topaliana.

Efter pausen började nedstigningen. Våren har varit torr så många växter börjar redan vissna. Men tydligen hittar fjärilarna ändå lite godsaker i sista stund. När det gäller djur så är jag inte villiga att skriva in några namn. Det skulle antagligen bli helt galet.

Ytterligare ett kryp vi hittade efter vägen. En vårtbitare kanske. Men det är en grov gissning. I alla fall har vi många insekter med sådana här hoppben, och jag kan inte namnet på en enda.

Fiskeförbud

Jag har länge tänkt skaffa mig lite fiskeutrustning. En gång hade jag massor med spön, rullar, drag och annat att fiska med. Efter som utrustningen varit oanvänd i många år så gav jag bort den, för att den skulle sprida glädje till någon.
Nu när jag bara har hundra meter till havet och inget jobb att gå till så tycker jag det skulle vara skönt och rogivande att gå ner till klipporna och slänga i sitt lockbete. Men så kom det en pandemi och med den massor med förbud i vägen. Däribland fiskeförbud.

De små fiskebåtarna har tydligen inget fiskeförbud. De går dagligen ut och kommer in med sin ynkliga fångst. De har antagligen något certifikat som gör att de står över förbudet.

Fångsten är sällan stor och fiskarna är oftast små. Fisken läggs upp på marmorborden nere i hamnen och säljs. Jag är tveksamt till att inkomsterna täcker båtarnas bränslekostnader.

Medelhavet är som de flesta vatten utfiskat. Men det finns en ny art som förökar sig med framgång. Det är drakfisken som jag tror hör hemma i Asien. Den ska man helst inte bli stucken av. Om man blir det så kan man räkna med rejäla smärtor.  Smaken på den ska vara delikat, men jag har inte smakat de än. Om den gör gott på tallriken så gör den det inte i medelhavet. Den påstås tränga ut inhemska arter.

Runt hamnen borde det vara tätt med stolar och bord så här års. Förbuden har också drabbat tavernor och glassbarer. Så det enda som händer på uteserveringarna är ett sparsamt underhåll.

Den 4 maj kommer det bli ändring av restriktionerna. Vad det kommer att innebära har jag ingen aning om. Jag hoppas verkligen att jag ska få gå till Gnospi och ta mig ett bad.

En annan annandag

Idag är det annandag påsk här i Grekland. Den ortodoxa påsken firas inte på samma tid som den jag är van vid från Sverige. I år är det bara en vecka mellan dess två påskar.
Efter som förmiddagen började med fint väder så beslutade jag mig för att ta en cykeltur med kameran och Kolla läget.
Lägesrapport från vår by. I byn var det mycket stilla. Bara några fiskare och andra äldre gentlemän som hängde runt marinan.
I vanliga fall brukar det vara en febril aktivitet så här dags på annandag påsk. Alla ska äta grillat lam med sina släktingar och vänner. Tavernorna förbereder sig med att ställa ut fler bord än de har plats för och grilltrågen står tätt med sin hela lam som snurrar på sina spett. Men idag känns ingen grillrök och inga bord är utställda.

Det gick snabbt att känna byn på pulsen idag så jag cyklade vidare till Katafygi-grottan. Ingången ser inte mycket ut för världen. Men man kan bedra sig. Men kan vandra fem kilometer genom grottsystemet. Men grottan är större än så för den har en undre del som ligger under vatten och om några grott-dykare undersök den vet jag inte.


För den som är intresserad av geologi är nog grottans inre högintressant. Men jag håller mig på utsidan för där känner jag mig tryggare och kan ändå förundras av de vackra stenarna.

I stenen finns massor med fossiler som jag bara kan fantisera om var det varit en gång i tiden.

Även betydligt yngre spår i stenen finns det gott om.

Klipporna utanför grottan är kantiga och har skapat vackra formationer.

Men de flesta som besöker platsen är inte här för att det finns en spännande grotta. Här är även ett spännande ställe och bada på. Man kan hoppa från klipporna eller snorkla i en fantastisk miljö. Men man ska hålla sig på land om det går vågor.

På hemvägen stannade jag till vid fiskbordet för att se om fiskelyckan varit bra. Och det såg ovanligt bra ut.

Vägen till Fredag på en måndag


Att vandra är något som är kul och givande. Vi tror att många andra och kanske några av våra gäster även tycker det är kul. Därför försöker jag utforska området och lägga gps-spår så fler än Christina och jag kan hitta stigarna. Idag har jag lagt ett mycket kort spår. Som ni kan se om ni följer länken.
https://my.viewranger.com/track/details/MTMxODk5NTk=


Inte långt ifrån oss ser man ett kapell som ligger efter en klippvägg. Vi har bara vetat om en väg dit. Men det är ju alltid roligare att gå en rundgång än fram och tillbaka. Så vi chansade på att det skulle finnas en stig upp från olivlundarna. Vi kom rätt nära men den sista biten virrade vi runt bland buskar och stenblock. Men vi kom upp till sist.
Väl uppe vid klostret såg vi en fin stig ner till olivlundarna. Så den tog vi på hemvägen och samtidigt la vi ett gps-spår.


Kapellet ligger inte särskilt högt över havet. Men utsikten åt Ag. Dimitrios är ändå magnifik.


Det är inte alla kapell som är öppna. Men här kunde vi komma in och studera de religiösa ikonerna.


Kapellet är tillägnat helgonet Paraskevi. Hennes namn betyder fredag på grekiska. Paraskevis föräldrar som var greker, men bosatta i Rom. De var barnlösa långt upp i åren. När dottern äntligen föddes, på en fredag, fick hon namnet efter veckodagen. Hon framställs alltid bärandes på en skål med den romerske härskaren Antonius Pius ögon. Hon förblindade honom med en skvätt kokande tjära (som han först låtit sänka ner henne i utan att hon tycktes känna av det). Därefter gav hon honom synen tillbaka. Hon gjorde en massa andra under – men hon är framförallt de synskadades helgon.


Bergväggarna utanför kapellet är också väldigt spännande med fantastiska håligheter och mönster. Där bor ödlor, insekter och mycket annat. Och här växer den vackra Lithodora zahnii, som vi annars bara sett en bra bit högre upp i bergen.

Samtliga foton: Christina Fryle