Guerilla gardening i Agios Nikolaos

I Agios Nikolaos mellan marinan och Pantazistranden har vi en smal sandremsa mellan vägen och havet. Där växer en del intressanta växter. Den är också hårt utsatt för slitage av människor, hundar, slagregn och vågor. Vi har sett att det lilla beståndet av strandlilja Pancratium maritimum har minskat i antal. I år var det bara ett par ynkliga plantor som blommade. Långt ner i söder på Manihalvön finns stora sandstränder där den blommar i tusental. I vår by finns inte förutsättningarna för ett sådant överflöd. Men vi vill gärna ha ett livskraftigt bestånd även i fortsättningen.

I oktober förra året sådde Christina Pancratium-frö i en kruka med ren sand. De grodde på bara någon vecka och har fått stå och växa till sig i krukbänken under det gångna året. Först som små sytrådar, men med tiden allt kraftigare. De har aldrig vissnat ner, utan hållit sig konstant gröna även under sommarens extrema torka. Vi har redan några exemplar i trädgården och fler har vi inte plats för i våra sandbäddar. I vår vanliga lera skulle strandliljan inte klara sig länge. Den vill ha ren sand.

Idag skakade vi loss all sand från frösådden. Rötterna hade utvecklat sig väldigt bra.

I eftermiddags tog jag en cykeltur till andra sidan byn. Med mig hade jag en plastkasse med många strandliljeplantor och en smal planteringsspade. När jag satt och planterade i sanden passerade många flanörer förbi på strandpromenaden strax ovanför mitt huvud. Du undrade säkert vad jag höll på med.

Förhoppningsvis får dom svaret om några år när massor av vackra vita strandliljor står i blom.

En grekisk jul!

Min julaftonsmorgon började som vanligt med en stund vid datorn för att läsa nyheterna, kolla mejl med mera. Efter frukost tog jag en cykeltur till posten i Stoupa för att förhoppningsvis få ett vadderat kuvert med fröer, men endast en trädgårdstidning fanns i facket. Det var TrädgårdsAmatören. Oftast har jag läst tidningen redan innan den gått i tryck. Numera får jag smyga över till Christinas dator och läsa en pdf. Eftersom jag en gång i tiden var både ansvarig utgivare och bildredaktör för tidningen så ligger den mig varmt om hjärtat. Men nu när bara Christina är engagerad som chefredaktör och jag endast är en vanlig läsare så jag behöver inte titta i den förrän den finns på papper. Det är rätt skönt att inte ha några sådana uppdrag längre utan bara vara en ansvarslös pensionär.
Innan lunch tog Cristina med mig ut på en promenad. Vi passerade de stora solpanelerna. De hade en fin dag. En klar himmel med en stor sol såg till så de producerade max med elektricitet.
Det är inte bara solpaneler som jobbar på julafton i Grekland. Här är det inte någon helgdag och alla jobbar som vanligt.

Foto: C Fryle

När vi åter var hemma packade vi en väska och begav oss den korta biten ner till vår egen lilla ”hemliga” badvik. Vattnet var härligt att svalka sig i. Jag låg i över 10 minuter så det var nog minst 19 grader.

rpt

Efter badet dukade vi upp vår traditionella jullunch. Grönkål- och fetaostfyllda filodegsknytet och chokladtomtar. Sen slappade vi länge i solen och jag passade på att läsa Christinas krönika och några korta artiklar innan jag somnade.
När vi tröttnat på att ligga i solen gick vi hem och åt lussekatter och drack lite het glögg. Därefter förbereddes och lagades middag som bestod av svamp, potatis, och en getskånk.

Det sista vettiga jag gjorde på julafton var att sätta en fördeg. Och det första jag gjorde på juldagen var att baka surdegsbröd. Sen fortsatte dagen med produktion och tillredning av mat.

Potatis sattes och chilihäcken fick ett par nya plantor.
Och så skördade vi vårt första vitkålshuvud.

En bit av vitkålen användes till thailändsk slaw. Den ska bankas mjuk och till den uppgiften har jag tillverkat en rejäl stomp av olivträ. Får ni för er att göra denna rätt så använd en rostfri bunke eller en gryta. Jag vet av egen erfarenhet att plastbunkar får hål i botten av tillagningsmetoden. Men gillar ni inte koriander så är salladen inget för er.
https://www.ica.se/recept/thailandsk-slaw-med-jordnotter-717650/

Finbesök i paradiset

Det är underbart att vara tillbaka i Grekland. Efter en vecka Sverige utan sin min fru vid min sida blev saknaden plågsam.
Men det alldeles extra roliga var ju att jag fick med mig min son Markus när jag åkte hem igen. Jag skulle ju också haft med mig Christinas Filippa men tråkigt nig drabbades hon av feber och idag sätter man sig inte i ett flyg i det skicket. När Renée fick reda på att Filippa skulle komma hit så bokade hon också ett flyg hit till Kalamata. Så nu har vi Två av våra barn här men ingen Filippa.
Markus och jag tog flyget till Aten där jag hade min bil parkerad.
Och är det första gången man åker från Atenhållet över till Peloponnesos, så är det obligatoriskt med ett stopp vid den gamla bron över korintkanalen.

Vädret var strålande de första dagarna och vi kunde sitta på gästvåningens terrass och njuta av den fantastiska utsikten.

När Renée hade anslutet passade vi på att äta på Stoupas taverna med högst betyg. Så att våra gäster skulle få smaka på det grekiska köket.

Renée har mestadels varit hemma och jobbat medan Markus har semester och kunnat utforska Manis hemligheter lite mer.
Den lokala ölen Nema som bryggs alldeles nära oss fick godkänt. Och det grekiska kaffet som finns i många olika varianter gillar de flesta. Här provar Markus en kall freddo medan jag dricker en freddo cappuccino.

Vi har även hunnit med att utforska några badplatser och bergen uppe vid Hotel Faraggi. Vi följde den vackra vägen till ravinens botten. Sen gick vi tillbaka för att äta en måltid på Faraggis fantastiska takterrass.

Vi har inte kunnat presentera så många av våra lokala vänner för våra gäster. Men djuren presenterar sig själva. Och vissa gör det på ett underligt sätt. Varför hunden räckte ut tungan åt Markus men inte åt mig kan man ju fundera på.
Än är det några dagar kvar för våra gäster här så lite mer kul ska vi hitta på. Förhoppningsvis slutar det regna snart. Igår fick vi över 60 mm. Idag behöver vi inget.

Taggar och rutter

Att vandra i omgivningarna här i Mani är en härlig upplevelse. Men det är svårt att ta sig fram planlöst. Därför använder vi markerade leder, digitala spår och rutter. Jag har lagt ut massor med rutter som kan användas av andra. Det är kul när jag ser att någon verkligen har följt i mina fotspår.
Idag var målet att gå en fin vandring och samtidigt lägga ett bra spår som både vi och andra kan använda i framtiden.
Det kändes lite extra angeläget att digitalisera just denna vandring. Vi har en gång tidigare misslyckats med att ta oss ner från Hagia Sophia till klostret Likaki.
Så idag vände vi på rutten och gick upp från klostret på branten där vi gick bort oss på nervägen sist. Det är faktiskt mycket lättare att följa en stig uppför än nedför.  

Ner till flodbädden var det en hyfsat bred väg, men på norrsidan var det stenigt och en hel del snår.

Smilax aspera på bilden till vänster har långa väldigt taggiga revor som man hela tiden fastnar i. Men när man känner blomdoften så blir den förlåten. Blommorna varierar från vita till rosaröda. Och bären är vackert klarröda.
På den högra bilden ser du bladen från en mycket vanlig ek. Den river gott i skinnet när man kommer för nära. Bladen är stenhårda och mycket vasstandade.

När vi kom in i den lilla byn Kalyves hittade vi ett kapell tillägnat jungfru Maria. Till vår lycka var det öppet så vi kunde komma in och titta på de fantastiska väggmålningarna.
När vi gått några få meter längre in i byn träffade vi en vänlig och pratglad holländare. Han frågade vart vi var på väg. När vi talade om att vi skulle till Likaki sa han att vi gått lite för långt. Han var vänlig och visade oss till rätt stig.

Likaki 2007

Vägen ner till klostret var lätt och mycket använd. Och det kan vi nog tacka klosterrenoverarna för.
Nu var klostret omringat av ställningar och takteglet glänste nytt.
När vi var här för första gången 2007 var stället mycket vackrare. Men det är roligt att någon lägger kraft och pengar på att bevara stället.
Insidan av klosterkyrkan har jag bara sett på bild. Och det är en stor önskan att någon gång få se den IRL.

Efter nästan fullgjord vandring fick vi denna vackra vy över Kardamili.
Dit åkte vi på hemvägen för ett stopp på kajen för ett bad.

Länk till Vandringen:
https://my.viewranger.com/route/details/MzQ0MDcxNg==

En njutbar vandring

Foto C. Fryle

Nu i slutet av september kan vi hoppas på lite svalare dagar. Då kan vi hitta på så mycket mer mitt på dagen. I augusti vill vi inte gärna ut och vandra när solen står som högst. Nu börjar de bli behagligt och blir det lite moln på himlen så blir det riktigt skönt.
Igår var en sådan dag. Vi tog bilen till Ag. Sofia för att gå upp till Chora. Dit har vi gått många gånger, men igår tog vi för första gången stigen som går på södra sidan av åsen. Den visade sig vara perfekt markerad, så vi behövde aldrig kolla på våra digitala kartor.

Foto C. Fryle

Innan vi kom fram till vårt mål gick vi genom byn Chora. Man kan tycka att i en by med stenlagda gränder borde gånghastigheten öka. Men det blir precis tvärtom, för där finns så mycket vackert och intressant att stanna vid och betrakta en stund.

Foto C. Fryle

Längst upp i byn Chora ligger hotell & restaurang Faraggi. Det har blivit en riktig favorit. Deras takterrass har den mest magnifika utsikt man kan tänka sig. Fördelen med denna molniga dag blev nu en nackdel för vi inte kunde inte se Profitis Ilias som är Taygetosbergens högsta topp.
Oftast brukar vi ta en lunch här men nu var vi tidiga, så det blev det bara en god kaffe som serverades av det fantastiskt trevliga paret som driver stället.

C. Fryle

Efter besöket vände vi tillbaka mot bilen. Nu tog vi norra sidan av åsen. Den sidan är inte lika solbelyst och det gynnade de tidiga tidlösorna Colchium. De växer oftast några få tillsammans men på sina ställen blommade de i mängder på samma plätt.

Foto C. Fryle

När vi för många år sedan var i detta område för första gången intog vi vår lunch högt uppe vid det lilla kapellet Agios Petros. Härifrån har man en hänförande utsikt både ut mot havet och upp i ravinen mot de högsta bergstopparna.
Igår bestod vår enkla lunch av hembakat surdegsbröd doppat i vår egen olivolja och lite salt. Enkelt men fantastiskt gott när kilometrarna i uppförsluten satt sig i benen. Efter lunchen hade vi nya krafter till att vandra tillbaka till bilen.