Sopor, kastanjer och en helig jungfru

Idag är det en viktig dag här i Grekland. Dormition of the Virgin. Om jag fattat sken rätt så är det en minnesdag över den heliga ljungfrus död och återförening med den stora guden. Men jag kan ha fattat det lite fel.
Att det är en helgdag kom jag inte på förrän vid lunch när jag kastade ett öga i almanackan. Mina planer var inte att delta i några religiösa ceremonier. Min viktigaste plan var att slänga skräp. Så jag lastade bilen med väl sorterat skräp för att det lätt ska gå och återvinnas.
Bilden visar raden med återvinningskärl. De kan vara svåra att hitta bland allt bråte. Bakom den röda bilen ligger en ännu längre rad med skräp. Den är för deponiskräp. Men jag tror inte en enda sopa återvinns. Så varför bry sig om att sortera?

Efter soptömningen blev jag sugen på kaffe så jag körde högre upp i bergen för att få det lite svalare. Jag hamnade i Kastania. Kastania är ett väldigt vanligt bynamn i Grekland. De har de gemensamt att de ligger på nivå över 500 meter över havet. Det är på den nivån kastanjeträden börja växa.
Detta var första besöket i just detta Kastania. Och på torget hittade jag två mycket trevliga tavernor. Idag blev det bara en iskall kaffe. Men jag ska tillbaka hit för att inta en söndagsmiddag någon gång snart. Som sig bör står det en jättestor kastanj på det lilla torget, även ett mullbär och en valnöt får också dela på utrymmet.

Jag har en vana att titta på kyrkor och kapell när jag besöker en ny by. Kyrkan på torget med tavernorna uppehöll mig inte länge. Den var väldigt tråkig.
Men lite högre upp i byn hittade jag kyrkan som tillägnats St. Peter. Den är byggd på elvahundratalet och är rätt nyligen restaurerad. Kyrkan har ett antal gängstänger som går från långsida till långsida för att den inte ska falla ihop. Ingången och insidan är otroligt vacker med stenarbeten, målningar och träsnideri.

Dörrposten i marmor har en vacker mönstrad dekor.  

Jesus på korset vaktas av två stora och gröna drakar. Jag är inte så bevandrad i religionerna men gröna drakar hör de verkligen till kristendomen?

Och så hittade jag den helige mannen med fiskkrokar i öronen.

Och två men som pussas är verkligen uppfriskande att se i kyrkan, i en tid som denna, då homofobin ökar bland religionsutövarna och högernationalisterna.

En stilla betraktelse över livet i Agios Nikolaos

Jag går mina morgonpromenader genom Agios Nikolaos. Vår by ligger inte på Kreta som många svenskar tror. Agios Nikolaos är nog bland det vanligaste bynamnet i Grekland. Troligen finns det flera hundra byar med detta namn. Vill du veta vad just vårt lilla Agios Nikolaos ligger får du Googla på dessa siffror så dyker en karat upp. 36.824593, 22.282993

Idag tog jag en sväng ut till uddens nordvästra del. Där ligger en kyrka och en kyrkogård. Annars är uddens yttre del rätt öde och svårtillgänglig. Men det har hänt att vi simmat från norra sidan till södra sidan där marinan ligger. Det är långt men så länge man kan hålla sig flytande så är det bara skönt.

Kyrkogårdarna här i området ser ut som på bilden. Antagligen ser de rätt så lika ut i hela Grekland. Jag tycker inte det är särskilt vacker med gravar i vit marmor. Men cementängeln är i alla fall vacker.
Om nu inte kyrkogårdarna är vackra så är de nästan alltid värt ett besök. De ligger närstan alltid på platser med fin utsikt. Och det är omtänksamt att skänka de döda en vacker plats.

Bilparkering i Grekland skiljer sig rätt mycket från de jag är van vid från Sverige. Min tolkning är att grekiska bilförare är obstinata. Därför vägrar de nästan alltid parkera i en avsatt ruta. Men de kan också tränga ihop sig om de vill.

Min bild av svenskarnas morgonkaffevanor är att de flesta på landet eller småorter lagar till sin egen första kopp själva. Men här köper de flesta sitt kaffe på de många kaféerna. De som ligger efter huvudvägarna är väldigt populära. Men ett kafé i vår marina måste också öppna tidigt för att tillfredsställa de piggaste byborna och kanske någon turist med sömnproblem.

Men jag gör mitt eget morgonkaffe så jag går vidare förbi marinan och grusparkeringen. Här står ofta husbilar. Det är färre husbilar i år men trängseln blir desto mindre. Fast trängseln är nog sällan något problem. Här finns ju massor med bra platser att stå på. Och offentliga vattentappställen och sötvattenduschar på stränderna är ju smidigt om man vill ta några nätter utanför en camping.

När jag passerat grusplan kommer jag till stället där min kompis hästen gör reklam för sin verksamhet. Hen skjutsar turister mellan byn och den fina stranden Pantazi. Men i sommar har det nog varit ont om jobb när det knappt varit några utländska turister här. Greker har ju helst med sig bilen än var de ska. (En del fördomar om greker har jag fortfarande kvar)

Mani är ju känt för sina tornhus. Hus och torn har vi i byn men inga gamla tornhus. Jag brukar gå förbi dessa två torn på mina morgonpromenader. Jag tror jag läst någon stans att de byggdes som skyttevärn under något världskrig. Varför de byggdes här förstår jag inte. Här fanns väl inte så mycket att försvara och någon bra landstigningsplats finns inte inom skjutavstånd. Men kanske någon av områdets mer välbärgade släkten bodde här redan då.

Guppande bahytter och mässande

Söndagsmorgon och som vanligt behöver jag en promenad för att starta min kropp. Fast ibland cyklar jag och det är också trevligt.
Idag gick min tur efter havet och så en runda i byn.
Den första människan jag stötte på var en dam som plockade kaktusfikon. Jag har också plockat dessa en gång. Det gör jag inte om. När jag smakade på ett fick jag massor med mikroskopiska taggar i läpparna. Jag glömde fort vad de smakade men svedan i läpparna kommer jag aldrig att glömma.

Innan jag kam fram till byn så ska jag umgås lite med en trevlig häst. Hen kommer alltid fram till muren när jag är i närheten. Undrar om det beror på morötterna jag oftast har i fickan.

Jag tog svängen om det fina badet Gnospi. Och där hade någon fan av Fan Club of Panathinaikos Athletic Club ”Gate 13 med sprejburkar dekorerat muren.
Fan Club of Panathinaikos Athletic Club ”Gate 13 tror jag är en paraplyorganisation för många sportklubbar.

Det var inte bara jag som var på väg till Gnospi. Även damer i hatt. De ligger i det svala vattnet och sladdrar medan de flyter runt i flera timmar.

Så här på söndagsmorgonen är de mest religiösa i kyrkan och lyssnar på messande herrar. Jag tror i alla fall de mässar. Själv har jag oftast en ljudbok i örat när jag inte måste lyssna på något annat.

Efter kyrkan vek jag av mot marinan. Där låg alla de små söta fiskebåtarna inne. Kanske är det ogudaktigt att fiska på en söndag.

Sen var det dags att vända hemåt till en väntande frukost. Jag passerade många granatäppelträd på vägen. Och lite granatäpplejuice skulle sitta fint. Men på mina två träd har alla kart trillat av. Men nästa år kanske jag kan pressa massor av juice.   

Jag och min cykel en tidig morgon

Så här mitt i sommaren är de tidiga morgnarna underbara vid medelhavet. Då är bästa tiden för fysisk aktivitet. Idag blev det en cykeltur längst kusten en bit söder ut. I byn var det väldigt lite aktivitet. Bara två hade tagit plats vid serveringarna.

Pantazi beach låg ännu i skugga och inga badare syntes till. Bara en man från tavernan som ställde ordning på solstolarna.

Mitt egentliga mål var att titta till en väns hus. Då framförallt automatbevattningen.

Bougainvillean ser ut att ha klarat sig bra. Och de övriga växterna också. Och vissa har tagit åt sig lite för mycket utrymme. Men det är lätt avhjälpt med en sekatör.

Innan jag vände hemåt så tittade jag till marinan i Ag. Dimitrios. Där var det stendött så det fick bli en bild på det vackra tornhuset istället. Det finns väldigt få tornhus riktigt nära vattnet. Men här finns ett.

Det blev även ett litet stopp vid dessa fantastiskt gulliga varelser. De har gått sen födseln i samma olivlund, som nu inte innehåller ett grönt strå. Men utanför staketet står ett stort träd som vattnas. Och där växer grönt frodigt gräs som getterna blir glada om man hjälper dem att komma åt.

Christinas morgonsyssla är som vanligt att ta hand om trädgården ,och det är flera timmars jobb. Så hon höll fortfarande på när jag kom tillbaka hem.

Hemmakär

Christina och jag har blivit hemmakära. När vi bodde i Sverige och jag hade ett jobb, så tog vi alla chanser att åka bort för att uppleva annan natur och kultur. Våra jobb var sådana att det inte var några problem att åka bort fler veckor än vi hade semester.

Nu när vi bor i Grekland så har lusten att resa minskat. Självklart vill vi åka och hälsa på släkt och vänner i Sverige. Men det har ju en epidemi satt stopp för. Vi klarar oss bra här med att pyssla om våra grönsaker och föröka våra prydnadsväxter. Christina har ett jobb som också ska skötas. Men jag får sysselsätta mig med annat för att få schemat fullt. Det blir lite bakning och mycket matlagning. Fotograferandet tar också lite tid, och ännu mer tid tar det jobba med bilderna i Ligthroom och Photoshop. Men snart kommer Airbnb gäster. Då blir det mycket städning för min del.
Om det skulle varit ett normalt år så skulle vi vistas mycket mer ute i naturen med gästande vänner.
Men i går tyckte vi att det var hög tid att kliva av tomten och se något annat.

Vi tog bilen och körde söder ut på en utflykt. Manihalvöns södra del är inte alls så grön och frodig som den är i de norra delarna där vi bor. Här liknar naturen mer den man hittar på öarna i Kykladerna. Vårt första stopp blev på stranden i Skoutari. Den ligger på östra sidan av halvön. Här finns några småhotell och några tavernor. Men det var inget folk på stranden när vi kom. Vi låg och slappade någon timme innan vi tog ett dopp. Det var en chockartad upplevelse. Här var havet nog fem grader kallare än hemma. När vi blivit varma efter det svalkande badet körde vi vidare söder ut för att hitta ett lunchställe.

Vi körde förbi vackra Kótronas, för lite längre söder ut finns en magiskt vacker vik med en underbar taverna.

Foto C. Fryle

Strax efter Kótronas stod två bekymrade damer vid sin döda bil. De frågade mig om jag förstod mig på bilar. Och jag förklarade att jag kan lite. Så jag tittade under motorhuven. Felet var inte svårt att upptäcka. Det hade varit en ångexplosion i kylen. Så den bilen har nog gjort sina sista kilometrar.
Bilstandarden här i södra Peloponnesos är högs varierad. Lägstanivån är långt under en svensk folkracebil. Det är inte ovanligt att man ser bilar på vägarna som saknar vitala delar som lyktor, nummerplåtar, eller skärmar. Jag vet att det finns besiktningsställen i Kalamata. Men om det är obligatoriskt att besiktiga sin bil vet jag inte. Det borde jag naturligtvis veta efter som jag äger en som ofta är ute på vägarna.

Efter mycket trixande för att få bilen parkerad visade det sig att tavernan i Alypa beach var stängd. Så vi vände norr ut igen.

Åter i Kótronas slog vi oss ner på en taverna strax bredvid stranden. Ofta beställer vi in en sallad och en huvudrätt som vi delar på. Så gjorde vi också nu. Bröd får man oftast till maten. Och brödet här var vrålgott. Och salladen var inte dum den heller. Turister köper oftast grekisk sallad och den är ju bra senare på säsongen då tomaterna fått riktig god smak. Men då är gurksäsongen över så då snålas det med gurka. Jag föredrar nästan alltid sallad baserad på grönsallad eller kål. Och sällan blir jag besviken och det blev jag inte nu heller.

Efter måltiden satte vi oss i bilen och körde över bergskedjan till vår sida av halvön. Vi stannade till vid stranden intill byn Neo Itilo. Här är inte stranden så fin som de vi sett tidigare på vår utflykt. Men det vägdes upp av att vattnet säkert var fem grader varmare här än vid förmiddagens bad. Så här låg vi och slumrade en lång stund innan vi vände hem.

Hemma igen triggades de vanliga rutinerna igång. Det blev plantering av ett par melonplantor och en rad sockerärtor.