Nästan hemma!

Nu har jag gjort min sista strålning. Jag tror det blev 35 sammanlagt. Jag har tagit del utav all information jag fåt Och mest skrämmande var allt som står i informationsbroschyren om biverkningar. Oj vad mycket man kan råka ut för som gör livet till en plåga. Men jag har nog klarat mig rätt bra. Det enda som känns har varit lite svada i urinröret vid några tillfällen. Det har jag kunnat lindra rejält genom att dricka mycket och skölja ut systemet.
Personalen på Strålbehandlingen Har varit helt underbar och alltid mött en med ett glatt leende och tagit tid på sig för att kunna ge den bästa möjliga vård.

Att få packa väskan och lämna patienthotellet var en stor upplevelse. Inte för att det var något fel på att bo där. Servisen är förstklassig och rummen är stora och fina.
Lite tråkigt och oroväckande var att det smög sig in Corona på boendet dagen innan jag skulle lämna stället. Det blev lite extra tester för de boende men jag har inte hört att det skulle spritt sig till fler.

Idag lämnade jag Göteborg med flyg och mellanlandade i München för att slutligen hamna Thessaloníki. Det är extra jobbigt att flyga nu med alla krav på vaccin och provtagningar m.m.
Här kommer jag vara tills i morgon då jag flyger vidare till Kalamata för att slutligen hamna hemma.

Jag hamnade på en ort med en jättelång sandstrand som ligger syd öst om Thessaloníki. Det var närheten till flygplatsen och det öppna havet som avgjorde valet av hotell. Härifrån har man magnifik utsikt över den vida viken och på andra sidan tornar det snöklädda och fantastiskt vackre Olymposmassivet upp sig.
Men väljer man hotellets billigaste rum så blir i stället utsikten denna.

Men jag behöver inte sitta på rummet när det finns serveringar nere på stranden. Och jag ska ju hålla blåsan i trim. Och bättre ställe att göra det på är svårt att hitta.
I morgon bär det av hemåt. Då får jag puss Christan, Dotty och hönor och tuppar. Det ska bli underbart.

Varbergshelg

När fredagen kommer blir jag utslängd från Högsbo patienthotell. Då beger jag mig till Varberg där världens bästa före detta grannar upplåter ett rum, toalett, tvättmaskin med mera. Att det alltid finns varmt kaffe i deras kaffepanna uppskattar jag också.
Från fredag lunch till måndag förmiddag är det mycket tid som ska slås ihjäl. Många timmar har jag varit hos min syster och hennes man de senaste helgerna. Där finns alltid något gott att äta och dricka. Och så spelar vi skitgubbe. Tyvärr så är jag oartig mot mina värdar och vinner nästan varje parti.
I helgen var min som med barnen i Påskbergsskogen. Där kändes det tryggt för mig att umgås med barnbarnen i dessa coronatider. Kanske träffar jag dem inte fler gånger innan jag åker hem till Grekland igen. Och nästa gång kanske de blivit fyra.

Minsta barnbarnet Ylvali är ett riktigt charmtroll. Hon är fullt medveten om att hon är den yngsta lillasystern.  Självklart ska hon utnyttja den fördelen.

Mellansystern Lo är en riktig spexare med massor av energi i kroppen. Hon är lätt att fotografera. Jag tror hon har övningsposerat en hel del framför spegeln.

Storasyster Embla är den lugna systern. Hon är eftertänksam och klok. Det gläder en farfar och medlem i RFSL att hon bär regnbågens färger.

Nu är det vardag igen och jag kommer väl fortsätta driva runt i Göteborg och fotografera folk och fä.

Halvtid i en grå verklighet

Nu har jag klarat av hälften av mina strålningar och det känns skönt för varje sekund jag kommer närmare hemfärd. Inte för att livet är så dåligt här i Sverige. Men det är grått och kallt och allt ställs in. Jag har en fruktansvärd massa tid som ska slås ihjäl. På helgerna är jag i Varberg och där har jag många vänner och släktingar och på veckorna i Göteborg kan jag träffa min son. Här på Högsbo patienthotell får jag också lite socialt umgänge med andra tappra sjuklingar.

Jag hade hoppats på att träffa barnbarnen riktigt mycket. Men det är inte helt lätt i dessa pandemitider. Jag vill inte få det minsta lilla virus som gör att jag måste ställa in strålningar och vistas längre i Sverige.

På julafton skulle jag vara hos min sons familj och alla mina tre barnbarn. Det fick ställas i på grund av risk för smitta. Så min andra som och jag fisk fira jul i Göteborg. Det blev en enkel inte så julig jul. Det passade mig perfekt. Vi åt god mat och flyttade lite bohag mellan hans två lägenheter.

En dag har jag i alla fall fått umgås med barnbarnen rejält. Då besökte vi Universum och tittade på alla gulliga och några läskiga djur.  
Nästa helg var meningen att jag skulle på en trädgårdsfest men den har ställts in. Det tycker jag känns skönt för då har jag inget val. Där skulle jag träffa massor med vänner från hela landet. Nu behöver jag inte oroa mig för den smittorisken jag skulle utsatt mig för. Kanske kan jag ta en säker långpromenad med barnbarnen istället. Annars blir det nog att spela skitgubbe med min syster och hennes man.

Idag har jag sen strålning efter den ska jag ut och gatufotografera och kanske besöka ett museum. Att slå ihjäl tid är en svår konst.

Långt borta och nära

Foto: C. Fryle

Att vara långt hemifrån känns lite jobbigt nu. Men när jag får en sådan här bild skickad till mig på Mount Nikons snöklädda topp med Dotty i förgrunden sitta på gästvåningens mur, då smälter mitt hjärta. Det är så sagolikt vackert och det finns kvar när jag kommer hem om några månader.

Foto: C. Fryle

Nu pågår det mest tidsödande jobbet i olivlunden. Beskärning och flisning av kvistar tar lång tid. I år får Christina klara av det själv. Jag är osäker på om Dotty är till någon större hjälp.

Foto: C. Fryle

Även om en katt inte är till någon praktisk nytta så är de ändå ett väldigt roligt sällskap. Jag tror Christina och Dotty trivs väldigt bra ihop men kanske båda saknar mig litegrann.  Långt ner i tårna.

Idag har jag varit hos husläkaren och diskuterat mina ryggkotor. Dom har det tydligen slitit på rejält och det känns långt ner i tårna. Att jag tappade min högra hörapparat när jag gick därifrån var inte så muntert. Polisen får nog in mängder med förlustanmälningar nu när folk använder munskydd. Att ha snören bakom öronen där hörapparaterna sitter är inte smart. Men det är ju ett måste med munskydd på många ställen.

Nu är jag åter i Göteborg men det dröjer nog tills jag ser ljuset i tunneln. 30 gånger till måste jag stiga av spårvagnen och gå genom tunneln till strålningen. Men har man inget val så är det lätt att acceptera.

Tjugo minuter strålning varje vardag upptar inte så mycket tid. Jag får mycket tid till mitt fotograferande. Det kommer förhoppningsvis bli några användbara gatuporträtt.
Vackra flickor står alltid högt i kurs. Min mina favoritmodeller är ändå gamla och skrynkliga damer. Men dom är mindre vanliga på spårvagnarna.

En strålande jul!

Nu har jag börjat på min strålning. Idag var andra gången och jag hade sett fel på tiden. Jag var på plats en dryg timme för tidigt. Men jag kom in med en gång för det hade uppstått en lucka i mitt behandlingsrum. Det kan man kalla effektiv behandling. De är inte bara effektiva på strålbehandlingen. De är mycket hjälpsamma och vänliga också.

Nu bor jag vardagarna på Högsbo patienthotell. Här är det helpension. Kaffe och en frys och ett kylskåp med godsaker står till gästernas förfogande dygnet runt. Priset per dygn är överkomligt. Hundra svenska kronor!
Rummet är stort och fint men de flesta väggkontakterna satt på fel sida sängen så jag har kompletterat rummet med en fördelningsdosa.

Taxi mellan boendet och Sahlgrenska ingår i priset. Men jag föredrar att ta spårvagnen dåfår jag en promenad till hållplatsen och så blir klimatavtrycket lite mindre.
Jag har mycket tid att slå ihjäl. Då är spårvagnen ett utmärkt färdmedel som tar mig till nya platser.

Jag får hela tiden uppdateringar om vad som händer hemma.  Hönsbesättningen har hela tiden förändras. Redan innan jag åkte till Sverige så blev två hönor och en tupp rovdjurens byte. Så nu får de hålla sig i hönsgården där förhoppningsvis varken rovfåglar och schakaler kommer åt dem. En höna var lite krasslig så hon nackades och grävdes ner. Tre tuppkycklingar blev Dottymat. Nu går fyra hönskycklingar och en tuppkyckling med dom vuxna djuren. En vuxen höna kom inte överens med kycklingarna så henne åt Christina och Filippa upp.

Det går relativt bra att vara i Sverige. Jag får ju träffa mina barn och barnbarn. Men saknaden efter Christina och Dotty är rätt jobbig.