Vardag i Fryle House

Efter fem dagar på hemmaplan har jag kommit in i en skön vardagslunk. Mycket av den här första tiden kommer att gå åt till att klippa i olivlunden. Efter som vi lever i vår olivlund så klipper jag ofta. Nu har markvegetationen växt sig kraftig, så det är hög tid för första klippningen. Jag räknar med att få hela lunden klippt på en vecka.  Då behöver jag inte ägna den sysslan mer än ett par timmar om dagen.

Ett annat ständigt återkommande jobb är att flytta på sten. Gårdagens stenar var lite större än min rygg klarade av. Men med bra hjälpmedel så fixas allt.

När vi jobbar hårt så behöver vi äta bra. Den mesta maten kan vi hämta i vårt grönsaksland så här års.

Foto: C. Fryle

Igår var vi uppe tidigt. Redan klockan 04.00 körde vi åt Kalamata för att lämna av en vän vid busstationen. Kommer man så tidigt så finns inga affärer öppna. Handla måste vi ju passa på att göra när vi är i staden. Så det blev att sova några timmar i bilen innan vi köpte frukost och påbörjade våra inköp.

Plantskolebesök har alltid varit en stor del av Christina och mitt liv. Nu var det dags att utöka beståndet av fikonträd. Vi har redan ett svart fikon som ger bra med skörd. Men det finns många sorter att välja på. Vi ville ha ett fikon som är riktigt bra till att torka. Vi köpte en lokal sort från Kalamata som är världskänt över hela Grekland.

Foto: C. Fryle

Livet har även bestått av en del njutning. Och att sitta på en bar eller taverna med vänner och avnjuta något gott i solen är alltid välkommet.

En bra dag!

Igår kom jag äntligen hem till Mani. På flygplatsen i Kalamata stod en glad mottagningskommitté och tog emot mig.
När vi körde in på tomten så hade solen gått ned så det var inte läge att ta en trädgårdsrunda för att se vad som hade hänt på min drygt tvåmånaders bortavaro. På kvällen blev jag bjuden på en riktigt god fisksoppa med surdegsbröd som tillbehör. Av någon anledning så blev surdegsbrödet godare när jag inte var hemma och kunde baka. Utan Christina fått ta över baksysslan.

Idag vaknade jag i min egen säng till ljudet av fågelkvitter. Fast det var nog att ta i. Fåglarna började först kvittra när jag varit vaken tre timmar.
Frukosten fick jag äntligen äta ihop med min fru igen. Och spela Backgammon ingår förstås. Christina hade en bricka kvar när jag vann. Liten marginal men det är roligast att vinna på det viset.

Det var spännande att se hur Dotty skulle reagera när vi möttes igen. Hon var väldigt skeptisk. Dotty hoppade upp till mig flera gången men bara nosade snabbt på mig innan hon återvände till golvet. Tydligen är hon Christinas katt numera. Men jag ska vinna över henne på min sida igen.  

Kycklingarna har på några månader blivit stora ungfåglar. Dom är rätt så tama och är lätta att plocka upp. Men tuppen tycker att alla höns är hans och dom ska jag ge sjutton i. Så han slogs tappert med mina ben.

I grönsakslandet är det full fart. Nu finns där massor med kålväxter färdiga att skörda. Potatis har vi både nysatta och skördefärdiga. Det är rätt gott om röda jordgubbar. Ett par dagars strålande sol så får dom nog lite sötma.

Att komma från ett grått vinterväder i Sverige till varmt Mani med strålande sol är helt underbart. Förmiddagsfika intog vi på altanen i 20 graders värme. På eftermiddagen satt vi vid kajkanten i byn och år en god och sen lunch i bara skjortärmarna.
Nu snart vankas det födelsedagbakelse som Christina handlat i byn. Det tar aldrig slut på lyxen denna dag.

Nästan hemma!

Nu har jag gjort min sista strålning. Jag tror det blev 35 sammanlagt. Jag har tagit del utav all information jag fåt Och mest skrämmande var allt som står i informationsbroschyren om biverkningar. Oj vad mycket man kan råka ut för som gör livet till en plåga. Men jag har nog klarat mig rätt bra. Det enda som känns har varit lite svada i urinröret vid några tillfällen. Det har jag kunnat lindra rejält genom att dricka mycket och skölja ut systemet.
Personalen på Strålbehandlingen Har varit helt underbar och alltid mött en med ett glatt leende och tagit tid på sig för att kunna ge den bästa möjliga vård.

Att få packa väskan och lämna patienthotellet var en stor upplevelse. Inte för att det var något fel på att bo där. Servisen är förstklassig och rummen är stora och fina.
Lite tråkigt och oroväckande var att det smög sig in Corona på boendet dagen innan jag skulle lämna stället. Det blev lite extra tester för de boende men jag har inte hört att det skulle spritt sig till fler.

Idag lämnade jag Göteborg med flyg och mellanlandade i München för att slutligen hamna Thessaloníki. Det är extra jobbigt att flyga nu med alla krav på vaccin och provtagningar m.m.
Här kommer jag vara tills i morgon då jag flyger vidare till Kalamata för att slutligen hamna hemma.

Jag hamnade på en ort med en jättelång sandstrand som ligger syd öst om Thessaloníki. Det var närheten till flygplatsen och det öppna havet som avgjorde valet av hotell. Härifrån har man magnifik utsikt över den vida viken och på andra sidan tornar det snöklädda och fantastiskt vackre Olymposmassivet upp sig.
Men väljer man hotellets billigaste rum så blir i stället utsikten denna.

Men jag behöver inte sitta på rummet när det finns serveringar nere på stranden. Och jag ska ju hålla blåsan i trim. Och bättre ställe att göra det på är svårt att hitta.
I morgon bär det av hemåt. Då får jag puss Christan, Dotty och hönor och tuppar. Det ska bli underbart.

Varbergshelg

När fredagen kommer blir jag utslängd från Högsbo patienthotell. Då beger jag mig till Varberg där världens bästa före detta grannar upplåter ett rum, toalett, tvättmaskin med mera. Att det alltid finns varmt kaffe i deras kaffepanna uppskattar jag också.
Från fredag lunch till måndag förmiddag är det mycket tid som ska slås ihjäl. Många timmar har jag varit hos min syster och hennes man de senaste helgerna. Där finns alltid något gott att äta och dricka. Och så spelar vi skitgubbe. Tyvärr så är jag oartig mot mina värdar och vinner nästan varje parti.
I helgen var min som med barnen i Påskbergsskogen. Där kändes det tryggt för mig att umgås med barnbarnen i dessa coronatider. Kanske träffar jag dem inte fler gånger innan jag åker hem till Grekland igen. Och nästa gång kanske de blivit fyra.

Minsta barnbarnet Ylvali är ett riktigt charmtroll. Hon är fullt medveten om att hon är den yngsta lillasystern.  Självklart ska hon utnyttja den fördelen.

Mellansystern Lo är en riktig spexare med massor av energi i kroppen. Hon är lätt att fotografera. Jag tror hon har övningsposerat en hel del framför spegeln.

Storasyster Embla är den lugna systern. Hon är eftertänksam och klok. Det gläder en farfar och medlem i RFSL att hon bär regnbågens färger.

Nu är det vardag igen och jag kommer väl fortsätta driva runt i Göteborg och fotografera folk och fä.

Halvtid i en grå verklighet

Nu har jag klarat av hälften av mina strålningar och det känns skönt för varje sekund jag kommer närmare hemfärd. Inte för att livet är så dåligt här i Sverige. Men det är grått och kallt och allt ställs in. Jag har en fruktansvärd massa tid som ska slås ihjäl. På helgerna är jag i Varberg och där har jag många vänner och släktingar och på veckorna i Göteborg kan jag träffa min son. Här på Högsbo patienthotell får jag också lite socialt umgänge med andra tappra sjuklingar.

Jag hade hoppats på att träffa barnbarnen riktigt mycket. Men det är inte helt lätt i dessa pandemitider. Jag vill inte få det minsta lilla virus som gör att jag måste ställa in strålningar och vistas längre i Sverige.

På julafton skulle jag vara hos min sons familj och alla mina tre barnbarn. Det fick ställas i på grund av risk för smitta. Så min andra som och jag fisk fira jul i Göteborg. Det blev en enkel inte så julig jul. Det passade mig perfekt. Vi åt god mat och flyttade lite bohag mellan hans två lägenheter.

En dag har jag i alla fall fått umgås med barnbarnen rejält. Då besökte vi Universum och tittade på alla gulliga och några läskiga djur.  
Nästa helg var meningen att jag skulle på en trädgårdsfest men den har ställts in. Det tycker jag känns skönt för då har jag inget val. Där skulle jag träffa massor med vänner från hela landet. Nu behöver jag inte oroa mig för den smittorisken jag skulle utsatt mig för. Kanske kan jag ta en säker långpromenad med barnbarnen istället. Annars blir det nog att spela skitgubbe med min syster och hennes man.

Idag har jag sen strålning efter den ska jag ut och gatufotografera och kanske besöka ett museum. Att slå ihjäl tid är en svår konst.