Greklandssemester


Även om man bor i Grekland kan det vara gott att komma bort ibland. Så vi tog en tur till bergsbyn Kosmas, högt uppe i bergsmassivet Parnon. Där räknade vi med att få det lugnt, mysigt och svalt. Och det var säkert 10 grader svalare än hemma när vi kom till byn mitt på dagen. Men lugnt var det inte. Det var trafikkaos och varenda servering var fullsmockad. Men det är ju klart att en söndag i augusti så är alla stora familjer upp i bergen och äter gott. Så vi tog en snabb fika och åkte vidare för en vandring innan vi skulle checka in på vårt boende.


Eftermiddagen vandrade vi fram på slingrande stigar med vackra vyer. Vårt mål var klostret Panagias Elonas.


Klostret ligger högt upp på en klippvägg. Så var det vanligt att man byggde kloster förr. Då kunde de lätt skydda sig mot rövare.


Kapellet och alla andra byggnader var i väldigt gott skick. Klostret hade för inte så länge sedan genomgått en rejäl uppfräschning.


Efter vandringen åkte vi tillbaka till byn och njöt av den fina utsikten från vårt boende, innan vi gick ut och åt den godaste grillade get vi någonsin smakat. Den övriga maten satte inga goda minnen i smaklökarna.

Bubblor, bilder och musik


I grannbyn Kardamyli är det lite kulturellare och lite påhittigare. En del beror nog på driftiga norrmän som flyttat dit. Men även greker kan. Som medlemmarna i West Mani Frames. De arrangerar Southern Balkan Photo Festival. Vi besökte utställningen näst sista dagen den var i Kardamyli. Vi fick se många bra bilder. Kanske ställer jag upp med några tävlingsbilder nästa år.


Igår var det dags att åter besöka Kardamyli för att fotografera på bubbelparaden. Det är en aktivitet som roar barnen. Och som vuxen blir man väldigt glad av att se glada barn.


Till sista öppetdagen för Southern Balkan Photo Festival hade de lånat in ett band och en fantastiskt duktig sångare från vår hemby. Jag borde naturligt vis presentera henne med namn. Men jag har ingen aning om vad hon heter.

Se glada barn på Christinas filmsnutt!

Picknick vid egen pool


Christina och jag cyklar ofta en bit åt söder för där är så otroligt vackert. På ena sidan vägen finns branta bergstup med grottor där rovfåglarna cirkulerar och getterna klättrar. På andra sidan finns havet med vackra vassa klippor.
Uppe från vägen ser man en insprängd naturpool på ett ställe.
Vi bestämde oss för några veckor sedan att ta oss ner till poolen trots att det ser besvärligt ut.


Igår var det dags att packa picknickkorgen och göra ett försök. Och det var inte särskilt svårt att ta sig ner för branten till poolen. 240 meter hyfsat bra stig.


Vi var inte de första som lyckats ta oss ner till poolen finns det tydliga bevis på.


Och badet är fantastiskt. Skyddat från vågor och vind.


Efter badet kunde vi sätta oss på de solvarma klipporna och låta solen torka oss.


När solen närmade sig horisonten var det dags att cykla hem.


Cykelturen bjöd på en bedårande solnedgång.

En urspårad tillvaro


Jag har under många år använt wikiloc vid mina vandringar. Det är en app som man kan lägga GPS-spår med. Man kan även ladda ner andras spår. Jag har lagt flera spår som andra kan följa på sina vandringar. Detta är en fantastisk bra funktion. Men jag har stört mig mer och mer på wikiloc. Menyhanteringen är hopplöst klumpig och svår att förstå sig på. När man lägger spår så kan den helt på eget bevåg sluta uppdatera trots att man ställt in att den ska uppdatera även om telefonen vill gå i viloläge. Ibland när man laddat ner ett spår och följer detta så har det stängt ner sig. Det är ju bara att öppna det nedladdade spåret igen men ändå väldigt irriterande.


Nu vill jag ha en bättre app och tror att jag hittat en. Jag har börjat testa viewranger. Idag la jag mitt första spår. Det blev ett spår för cyklister. Visst var det lite letande i menyerna här också. Men de är logiska och lätta att komma ihåg. På telefonen ser det riktigt snyggt ut men ska man titta på datorn så är det smått. Man utnyttjar inte skärmbredden. Att måttenheterna inte blev metriska var en överraskning. Men det ändrar betraktaren på kartans dropdown-meny.
Hur man lägger in bilder i rutten kom jag inte på förrän jag var hemma igen. Så det blev en dålig bild på huset.


Andra testrundan för dagen gick till Trachila. Det är en mycket vacker väg med väldigt få bilar. Framme i Trachila tar vägen slut. Nu passade jag på att ta flera bilder. Det är väldigt bra om spåren har bifogade bilder. Det säger mycket om terrängen och det är sådant som är värdefullt när man ska välja ett spår att följa.


Jag hade hoppats på bättre bildkvalité än hos wikiloc men det var ungefär samma. Däremot så läggs det in etiketter automatiskt. Det kan nog vara praktiskt om man fotograferar en vy med bergstoppar. Men för det mesta så förstör det bara bilderna. Så vid nästa tur ska jag testa om de går att få bort dessa hemska etiketter.


Framme i Trachila så passade Christina och jag på att motionssimma. Vi gissade att vi sam 500 meter. Det stämde rätt bra tror jag. Det dröjer nog inte länge innan vi är tillbaka i vattnet där.

En upptäcktsresa i det lilla


När man hamnar i en ny miljö så finns det mycket att upptäcka. Träden, arkitekturen och gatulivet är sådant man upptäcker utan ansträngning. Det kommer på en automatiskt. Men de små sakerna kräver lite mer. Och jag bestämde mig för att sätta fokus på de små sakerna. En av anledningarna till detta är att jag alltid varit en usel macrofotograf. Så jag bytte till ett macroobjektiv på kameran och gav mig ut.
På stränderna växer denna lilla blomma på långa stänglar. Trots att vinden var måttlig vajade stänglarna mer än lovligt. Men jag hittade några stänglar som rörde sig lite mindre. Det blev ett 20 tal bilder och ingen jag blev direkt nöjd med.


Då var det lättare med detta snäckskal som är hårt fixerat i berget. Och så är ju det betydligt större än blomman.
Jag tror att snäckskalet har varit helt inneslutet men på grund av eroderingen så tittar de fram.


Jag går dagligen förbi ett litet träd med dessa läckra förställningar. Egentligen så behövs inget macroobjetiv för förställningen är lite större än ett hönsägg.


Djur finns det gott om i vår olivlund. Ibland kommer de på besök ända upp på altanen. Denna vad det nu är tog nog sig en tupplur för den hade inga planer på att flyga.


Men lättast är ändå att fotografera djuren när de är döda. De ger en tid att testa många vinklar och kamerainställningar.
Jag inser att det krävs mycket mer övning för att bli en hyfsad macrofotograf.