Att vara långt hemifrån känns lite jobbigt nu. Men när jag får en sådan här bild skickad till mig på Mount Nikons snöklädda topp med Dotty i förgrunden sitta på gästvåningens mur, då smälter mitt hjärta. Det är så sagolikt vackert och det finns kvar när jag kommer hem om några månader.

Nu pågår det mest tidsödande jobbet i olivlunden. Beskärning och flisning av kvistar tar lång tid. I år får Christina klara av det själv. Jag är osäker på om Dotty är till någon större hjälp.

Även om en katt inte är till någon praktisk nytta så är de ändå ett väldigt roligt sällskap. Jag tror Christina och Dotty trivs väldigt bra ihop men kanske båda saknar mig litegrann.  Långt ner i tårna.

Idag har jag varit hos husläkaren och diskuterat mina ryggkotor. Dom har det tydligen slitit på rejält och det känns långt ner i tårna. Att jag tappade min högra hörapparat när jag gick därifrån var inte så muntert. Polisen får nog in mängder med förlustanmälningar nu när folk använder munskydd. Att ha snören bakom öronen där hörapparaterna sitter är inte smart. Men det är ju ett måste med munskydd på många ställen.

Nu är jag åter i Göteborg men det dröjer nog tills jag ser ljuset i tunneln. 30 gånger till måste jag stiga av spårvagnen och gå genom tunneln till strålningen. Men har man inget val så är det lätt att acceptera.

Tjugo minuter strålning varje vardag upptar inte så mycket tid. Jag får mycket tid till mitt fotograferande. Det kommer förhoppningsvis bli några användbara gatuporträtt.
Vackra flickor står alltid högt i kurs. Min mina favoritmodeller är ändå gamla och skrynkliga damer. Men dom är mindre vanliga på spårvagnarna.