Nu har vi undrat i några år hur det ser ut på halvön utanför Trahila. Idag packade vi en lunch för att äta den längst ut på halvön. Vi trodde inte man skulle hitta något ställe där man kunde komma ner till vattnet på grund av de branta klipporna. Men det dröjde inte länge förrann vi hittade en stig ner till en vacker badplats som vi kommer att besöka den dagen då vattnet är tillräckligt varmt.

Efter besöket nere vid badviken så traskade vi vidare genom vackra olivlundar för att hitta en stig ut till de yttre delarna. Det blev många försök att ta oss genom snår av Mastic och andra taggiga buskar. Men vi hittade tyvärr ingen väg ut. Så det får förbli en vit fläck på vår karta.

Vi fick vända och gå till ett annat ställe för vår lunch. Beslutet blev att klättra upp till det vackra kapellet Εκκλησία Παναγία Κουβάτσου. Vi såg på håll att det var några andra där. Men platsen är stor så vi skulle få plats alla. Men när vi kom i närheten så börjar det smälla av gevärsskott. Och det var ju inte så rogivande. Så vi tog ett nytt beslut för vår lunch.

Så vi började vandra upp på en annan hög kulle med några ruiner på. Där var sagolikt vackert men ingen särskild bra utsikt. Så det blev att leta upp ett nytt lunchställe.

Vårt val blev en parkbänk efter bilvägen till Trahila. Inte är det den mysigaste platsen men utsikten är magnifik. Mysighet betyder inte så mycket när magarna skrek efter våra spenatpajer.

Innan vi åkte hem så gjorde vi ett stopp vid de branta klippväggarna. Där växer det ett överflöd av Allium ampeloprasum. Vild purjo det är nästan för bra för att vara sant.