Det var en så strålande morgon att vi drog iväg en bit upp i bergen för prova en vandringsled vi aldrig gått tidigare, med start i Kato Xora, den nedre delen av byn Milea. Leif tog inte med någon kamera – så för en gångs skull är det jag (Christina) som bloggar.

Vi trodde att leden mest skulle gå nedför, eftersom den följer Tepeni-ravinen. Men stigen gick långt ovanför ravinens botten. Leden, som är gammal och till stora delar stenlagd, förbinder Milea med byn Elaiochori.

Landskapet är grönt efter höstregnen, och lite höstfärg bidrar ekar och perukbuskar med. Kapellet högst uppe på toppen till höger hittade vi ingen stig till – men det ska vi försöka ta oss till från ett annat håll vid tillfälle.

Cyklamen kantar varje stig vi går. Det spelar ingen roll om det är torrt och soligt eller i ett skuggigare läge. Här i solen är det Cyclamen graecum som trivs och blommar. Jag undrar om grekerna har samma känslor för cyklamen som vi svenskar har för blåsippor och vitsippor. Att de liksom har etsat sig fast i folksjälen och gör en extra varm om hjärtat.

På tillbakavägen blev jag förälskad i nummer 47. En så vacker och hemlig entré sätter fantasin i rörelse.

I byn tog vi en avstickare till plateian och den fina kyrkan. Tornet har en massa spännande figurer.

…och interiören var ganska olik andra kyrkor och kapell. Gillade särskilt den ljusblå stjärnhimlen.

Sittplatser strax intill kyrkan. Dam- och herrsida, eller?