Planen för dagen var en långvandring upp till Hotell Faraggi för att äta lunch på deras veranda. Därifrån ser man djupt ner i ravinen samtidigt som man ser Taygetos toppar.

Väderleksrapporterna sa lite olika saker. Regn skulle det bli men när var frågan. Det fick bli en egen rapport som skapades på vår balkong med utsikt. Inga mörka moln i sikte så det var bara att spänna på sig kängorna.

Den första biten blev den brantaste med många fina vyer i ryggen ner mot Kardamyli och havet.

Strax ovanför kapellet Hagia Sophia besökte vi en mycket stilren privatträdgård, skapad av Katerina Georgi. Trädgårdskulturen i Grekland är inte så välutvecklad, så det var extra roligt att se en så fin trädgård just här, bara några kilometer från vårt kommande boende.

Här uppe en bit från kusten finns många tomter som säljs till humana priser. Jag tror Peter blev lite sugen på ett köp här. En tomt med Euphorbia på muren måste vara hans dröm. Men ytan på denna är i minsta laget.

Än var det många steg kvar tills vi skulle nå vårt lunchställe. Förbi det lilla kapellet som knappt syns på bilden och en bra bit till. När vi äntligen nådde Hotell Faraggi som alltid är öppet – så möttes vi av en skylt att det bara var öppet fredag, lördag och söndag i november! Och eftersom dörren var låst så måste det vara en annan veckodag. Det var bara att vända och ta en annan väg ner. Och inga matställen skulle vi nå förrän vi var nere i Kardamyli igen.

Med tomma magar och spänstiga steg gick vi raskt nedför genom vackra byar, spännande raviner och olivlundar. Eftersom vi gick med näsorna åt havet hade vi fantastisk utsikt hela tiden

Sista biten gick på snabbt nedför på gamla stenvägar. Vi ville ner innan solen försvann i havet.

Men det visade sig att solen i Grekland går ner mycket senare så här års än i Sverige.

Vi anlände till Monemvasia strax innan solen gick ner.

Ön är en gammal befästning som byggdes av invånarna på fastlandet för att skydda sig mot anfallande fientliga styrkor. Idag går det en väg ut till ön. Men innanför byns murar kommer fortfarande inget fordon. På kvällen hann vi inte se så mycket av byn. Istället åt vi gott och firade Peters födelsedag.

På morgonen efter var det tungt att ta sig upp de hundra meterna till platån. Men det var det värt! Uppe på platån är det många ruiner som aldrig blivit återuppbyggda. Nere i byn är däremot det mesta restaurerat på ett smakfullt sätt.

På ”hatten” kan den botanikintresserade hitta massor av vackra och intressanta växter.

Jag önskar att vi hade haft mer tid att fotografera i morgonljuset. Hela ön kryllar ju av vackra färger, detaljer och stenarbeten.

I vanliga fall försöker vi bo billigt. Denna natt kostade vi på oss lite extra. Det innebar drygt 35€ per person. Och vi fick ett helt magiskt boende. Stort, välutrustat och sagolikt vackert. På kvällen satt vi på denna fina uteplats medan solen sjönk ner bakom bergen.
När vi checkade ut efter en fantastisk frukost så talade damen i receptionen svenska med oss. Det visade sig att hennes morfar är svensk. För en väldig massa år sedan när han och hans grekiska hustru var ute i världen och jobbade tyckte morfar att de skulle ha ett hus i hennes hemland Grekland och ett i Sverige. Det blev det ett hus här på ön och ett i Torekov. Bättre investeringar är svårt att göra.
Vill du bo sagolikt? Boka här > https://www.malvasiahotel-traditional.gr/el/
Bilden lånad av hotellet.

På förmiddagen gick färden vidare till Areopoli. Vi hann med både botaniska stopp och badstopp.

Från Gytheio körde vi österut mot den östligaste tungan på Peloponnesos.

Första stoppet gjorde vi ovanför skeppsvraket Dimitrios. Men nu var det annat än ett skeppsvrak vi var ute efter, så vi botaniserade istället på andra sidan vägen.

Där hittade vi en del som påminner om våren – men det är normal höstblomning på Peloponnesos.

På vägen över den östligaste tungan körde vi över ett högt bergspass med utsikt över den bördiga slätten. På slätten odlas frukt av skilda slag. Här har Julia och Peter hittat något intressant bakom ett mastixsnår.
Mastix, Pistacia lentiscus, är en intressant växt som även finns ute i kustbandet. Säkert har du fått i dig kådan med maten någon gång. Och är du skådespelare så har du kanske dagligen kletat in kådan i ansiktet…

Som vanligt blev det många vägstopp för att titta på skönheterna.

Dagens positiva upptäckt var Gerakas-viken. Här var det sagolikt vackert, med intressant flora, fina bryggor och bra tavernor.

Strax innan solen gick ner nådde vi fram till ön Monemvasia, som ser ut precis som en rundkullig hatt.

Vårt grekiska liv kan ju inte bara handla om oliver och husprojekt. Därför passade Christina och jag på att guida några vänner på södra Peloponnesos. Det blev mest växtlighet eftersom det intresserade dem mest.

Vi hade stämt träff i Kalamata. Därifrån åkte vi den mycket vackra vägen över ett bergspass mot Sparti för att på kvällen hamna i Gytheio. Eftersom jag slarvade med kartläsningen så körde vi ”fel” väg upp mot passet. Men det visade sig vara ett lyckokast – en vacker väg med många blommande växter i stället för den lite tråkiga väg vi hade tänkt köra. Här fick vi se de första lökväxterna och passande nog bemöttes våra svenska vänner av blågula höstblommor.

På östsidan ner från passet körde vi den fantastiskt vackra vägen ner mot Mystras och Sparti.
Här blev det fler stopp. Och man blir alltid lika glad när man får se snödroppar och krokus vilt i naturen. Det är bara att konstatera, höstblomningen på Peloponnesos är värd en rundresa.

När vi väl var över bergskedjan gjordes ett kulturstopp i Mystras, som är en gammal muromgärdad (ruin-)stad från 1200-talet. Eftersom vi kom dit första söndagen i första vintermånaden var det fri entré. Det tackar vi för. Men var var vintern? Antagligen långt borta. Det var 25 grader över nollan.

Idag bebos staden bara av några nunnor och de flesta renoverade husen har eller har haft en religiös användning.

Kvällen avslutades i Gytheio på underbara Barba Sideris, stadens bästa och trevligaste taverna. Missa inte den!