Havet har alltid varit en del av mitt liv. Jag började tidigt segla och fiska. Och ännu tidigare, redan innan jag kunde stå på egna ben, så gillade jag havsbad. Idag vistas jag sällan ute på havet. Men badar i det salta vattnet gör jag så ofta det ges möjlighet. Vad fick mig då att ge upp båtlivet? Jo, bergen. Efter den första resan till Dolomiterna var jag fast. De fantastiska vyerna, den intressanta floran och den sköna och fridfulla vandringen får mig att må som allra bäst. Det har avverkats många berg sedan den där första resan till Dolomiterna.

Men nu är det ett berg som intresserar mig mer än alla andra. Taygetos som kommer att bli min granne i öster om ett år. Med sina 2.404 meter kommer jag förhoppningsvis få se många soluppgångar över berget.

När jag har flyttat till foten av Taygetos så hoppas jag att hälsan ska tillåta att jag utforskar omgivningens alla stigar. Och gott om stigar finns där. De har utnyttjats i tusentals år. För väldigt länge sedan myllrade de av Spartas krigare och fåraherdar. Eftersom många av lederna är stensatta så har de tålt trycket av många fötter. Tyvärr finns det inte så många GPS-spår över stigarna. Men det är väl något jag får ta itu med när jag väl är på plats.

Om man vill göra det lite extra besvärligt för sig så kan man alltid lämna stigarna och vandra i flodbäddarna.

Många har en föreställning att Grekland är fattigt på växter och sönderbränt större delen av året. Men de kan inte ha mer fel. Stora delar av Grekland är grönt året om. Och Peloponnesos har en artrikedom som överstiger Sveriges flera gånger om.  Den mest intressanta tiden för växtnördar är i månadsskiftet oktober-november. Då har regnen satt fart och väckt alla lökväxter. Men det finns mycket att se långt in på försommaren. Cyklamen är ett släkte som växer både högt och lågt och i tusental.

Överallt på Taygetos stöter man på spår av tidigare generationers ansträngningar. Det får fantasin att skena iväg i de mest underliga banor.