Nu har jag klarat av hälften av mina strålningar och det känns skönt för varje sekund jag kommer närmare hemfärd. Inte för att livet är så dåligt här i Sverige. Men det är grått och kallt och allt ställs in. Jag har en fruktansvärd massa tid som ska slås ihjäl. På helgerna är jag i Varberg och där har jag många vänner och släktingar och på veckorna i Göteborg kan jag träffa min son. Här på Högsbo patienthotell får jag också lite socialt umgänge med andra tappra sjuklingar.

Jag hade hoppats på att träffa barnbarnen riktigt mycket. Men det är inte helt lätt i dessa pandemitider. Jag vill inte få det minsta lilla virus som gör att jag måste ställa in strålningar och vistas längre i Sverige.

På julafton skulle jag vara hos min sons familj och alla mina tre barnbarn. Det fick ställas i på grund av risk för smitta. Så min andra som och jag fisk fira jul i Göteborg. Det blev en enkel inte så julig jul. Det passade mig perfekt. Vi åt god mat och flyttade lite bohag mellan hans två lägenheter.

En dag har jag i alla fall fått umgås med barnbarnen rejält. Då besökte vi Universum och tittade på alla gulliga och några läskiga djur.  
Nästa helg var meningen att jag skulle på en trädgårdsfest men den har ställts in. Det tycker jag känns skönt för då har jag inget val. Där skulle jag träffa massor med vänner från hela landet. Nu behöver jag inte oroa mig för den smittorisken jag skulle utsatt mig för. Kanske kan jag ta en säker långpromenad med barnbarnen istället. Annars blir det nog att spela skitgubbe med min syster och hennes man.

Idag har jag sen strålning efter den ska jag ut och gatufotografera och kanske besöka ett museum. Att slå ihjäl tid är en svår konst.