Leif ligger steget före mig. Skriver blogginlägg om framtiden. Jag har istället fullt upp med nuet – och allt det som nu är ”sista gången”. En sorts avsked. Det är inte alls sorgligt – bara ett sätt att stänga dörren mjukt när vi går.

Just nu upplever jag hösten och övergången mot vinter. Den tid jag alltid tyckt minst om av alla årstider. När den levande naturen liksom rycks ifrån en. Eller i alla fall sätts i standby-läge.

Men när jag tar en tur runt i trädgården upptäcker jag att vi genom åren har vinterrustat ganska bra. Trots att löven fallit är det fortfarande väldigt grönt. Barrväxter och städsegrönt växer långsamt, men nu börjar de äntligen ”bli” något. Trädgården har en grön struktur året om.