I söndags för åtta dagar sedan var jag i Kastania och drack en kaffe på torget. Där var så trevligt med sina två tavernor. Så igår gjorde jag en tur dit med Christina. Vårt mål var att äta en god lunch i skuggan av de stora träden. Vi gick till tavernan högst upp och försökte få ett bord för två. Men servitören pekade på andra restaurangen och sa att vi fick gå dit om vi ville äta. Varför förklarade han inte. Mat hade de ju det såg vi på ett sällskap som satt vid ett välfylda bord. De övriga femton borden var lediga men ändå upptagna tydligen.
Så vi gick till den andra tavernan. Där satte vi oss vid ett bord i skuggan. Men där kunde vi inte sitta för de väntade just 40 gäster. Servitören pekade på ett bord i solen och tyckte vi kunde sitta där. Det fick mig att undra hur han då skulle få plats med sina 40 gäster om vi satt där. Möjligen var han inte så säker på engelskan och menade 4 gäster. Så vi gick tillbaka till bilen och åkte vidare på bergsvägen.

Vi hamnade i Saidona på taverna καρυδιά. På svenska blir det nog Taverna Valnöt.

Där möttes vi av en vältalig, trevlig och charmerande servitör. Han pratade väldigt bra engelska och visste mycket om Skandinavien. Vi pratade mycket och fick en fördjupat inblicks i livet i Grekland.

Även den äldre mannen med den inte allt för obetydliga magen var väldigt duktig på engelska. Han kunde mycket om Sverige och övriga Nordeuropa.  Kunskapen hade han inhämtat när han jobbat i många år på norska oljebåtar.

Tavernan är inte den vackraste. Det är knappast bord och stolar hänger ihop. Men det är ju ändå maten som är det viktigaste.

Familjens som driver stället har en bil. Den är ungefär i samma usla skick som tavernan. Men den slapp vi som tur är att åka i.

Hur var maten då? Menyn var ju inte så stor men det fanns några favoriter. Huvudrätten var köttbullar. De var kryddade väldigt gott, men tillbehören var tråkiga. Den grillade osten var riktigt tråkig. Den grillade zucchini smakade precis som man kan förvänta sig. Men brödet hade hängt med några dagar för länge. Det dröjer nog innan de får en stjärna i Guide Michelin.

När det var dags för betalningen så hade vi inga kontanter och servitören sa att han hade misslyckats med att installera kortapparaten. Skulle den installeras till en dator som var lika gammal som bilen så förstår jag att de misslyckats. Efter som personalen var så fantastiska trevliga så beslutade vi oss för att inte bråka. Så vi lovade att komma tillbaka med kontanter snart.
Idag beslutade vi oss att ta vårt eftermiddagskaffe under kastanjen uppe på tavernan. Det blev en stunds avkopplande samspråk med den trevlige servitören till varsin kall kaffe.