Att bo i Grekland och behålla de svenska traditionerna kan vara svårt. Att få tag på nubbe är inte svårt. Sill av svenskt snitt är svårare. Och gräddfil mycket svårt.
Men varför äta svenskt när man bor i Grekland?
Här finns ju så mycket annat att skapa en måltid av. Så igår blev det bläckfisk.
Min senaste bläckfiskgrillning blev inte så bra: Så nu gick jag ut på nätet och läste på ordentligt hur den ska tillagas. Det första jag fick göra var att gå ut till köket och räkna armarna. De var åtta. Svenskan är fattig på ord för bläckfisk. I de flesta andra länder används olika namn till olika bläckfiskar. Nu när jag visste att den var åttaarmad så var den benlös.
Den ska möras innan grillning. Det finns lite olika metoder för detta steg. Den metod som passade mig var kokning.

Men innan kokning skulle det tunna bruna skinnet helst tas av. Det var ingen lätt uppgift då det satt som berget.

Under en timmes kokning låg den skinnflådda bläckfisken och stirrade ilsket på mig. Efter kokningen hade den krympt till halva storleken. Huvudrätten var förberedd ock fick ligga i kylen tills kvällens grillning.

Sedan var det dags för fredagens tur till posten. Och där väntade ett underbart brev från ett av mina barnbarn. Det var midsommaraftons absoluta höjdpunkt.

Sen till affären i Stoupa. Där hade inte dagens leverans av jordgubbar kommit än. Så det fick bli en rejäl påse med körsbär istället. Och det är minst lika gott som jordgubbar.

Efter en enkel lunch var det dags för siesta. Det blev åter en cykeltur till Stoupa för att lägga mig på den lilla stranden. Jag brukar variera mina bad. Och det finns många badplatser att välja på.

Efter grillningen dukade vi på övre altan. Den har annars våra gäster lagt beslag på. Men i dessa coronatider så är den ledig och kan användas av Christina och mig.
Bläckfisken var mör så det räckte. Egentligen alldeles för mör. Så nästa gång ska bläckfisken kokas kortare tid.
På söndag firar vi sommarsolståndet på grekiskt vis. Jag får ta och Googla hur det ska gå till.