Hemvägen är målet


Vi beslutade att ta en omväg hem från vår minisemester. Målet var att upptäcka en liten bit till av Peloponnesos gröna och otillgängliga östkust.


Första stoppet blev i Leonídio. Jag hade räknat med att det skulle vara en nedgången och öde stad. Men, vad fel jag hade! Den var skinande ren med många näringsidkare och turister. Så här intog vi en enkel frukost på ett mysigt kafé. Och så handlade vi frukt som skulle hålla oss på gott humör under dagen.


Efter frukosten var det dags att följa kusten söderut. Vi var beredda på en mycket dålig väg. På Google map var vägen streckad och på min papperskarta stod den som grusväg. På kartappen Osmand däremot var den markerad som en större väg. Osmand hade mest rätt (som vanligt!). Största delen av vägen var nyanlagd och mycket fin. Vägen lite längre söder ut var visserligen inte ny, men lättframkomlig ändå.


Längs vägen passerar man många fina stränder som inte är överbefolkade ens i mitten av augusti. Små mysiga byar finns på lagom avstånd.


Hamnen i Gerakas blev ett kärt återseende. Den ligger väldigt skyddat i en vik som slutar i en sumpmark som blommar mycket vackert på hösten. Vi den yttre delen av kajen ligger lyxbåtarna på rad så här års. Av någon anlednings var det mest franska båtar där.
Längre in simmade en sköldpadda jämte kajen. Den lever nog gott där för här kryllar det av småfisk. Om nu inte sköldpaddor är vegetarianer.
Själva åt vi grillad bläckfisk på en av tavernorna.
Efter lunchen var det dags att köra ner mot Monemvasia för att lämna östkusten och köra västerut mot hemmet.


Ett sista stopp för en uppfriskande freddo cappuccino i Gythio blev det. Jag vet inte riktigt vad det är med Gythio, men jag trivs alltid väldigt bra där.
Sen var det bara att köra över till andra sidan Taygetosberget för att komma hem.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.