Att vi längtar efter regn nu är vi nog inte ensamma om. Det
har varit varmt och regnfritt mycket länge nu. Så både våra olivträd och
traktens brandmän har sett fram mot första höstregnet. Men prognosen har sett
lite väl hotfull ut med orkanstyrkor och nederbörd på 50 mm. i timmen.
Men än så länge har de värsta ovädret passerat långt västerut. Vi har fått några korta och häftiga regnskurar och lite extra fart på vinden. Så något bad blir det inte.
I stället för att vara ute i regnet har jag gjort en karta som ska ligga på vår hemsida. Den är tänkt att ge våra gäster lite information om vår närmaste omgivning. Nu kan du ta del av testversionen av kartan. Klicka på fyrkanten uppe till höger ”Visa större karta”. Sen kan du välja bland kategorierna till vänster på den större kartan.
Det återstår lite för att få den perfekt. Och självklart ska jag fylla på kartan med mycket mer intressant information.
Att hyra ut till turister är riktigt roligt. Vi har gäster som kommer från många olika hörn av världen. Nu när vi hållit på i ett drygt år så inser vi att det inte är någon större skillnad på om man kommer från USA, England, Tyskland, Polen, Australien eller Thessaloniki. Alla är lika trevliga och skötsamma. Det är nog boendeformen som lockar en viss typ av turister. Men vår insats för att få uthyrt är inte betydelselös. Mycket gjordes redan när vi byggde och inredde gästvåningen med våra egna erfarenheter av Airbnb-boende i bagaget. Men för att hålla sig på topp så är det bra att läsa recensioner på andra boenden i närheten. Då inser man att städningen är mycket viktig. För ett dåligt städat boende får alltid detta påpekat och sämre betyg. Så vi försöker att städa riktigt minutiöst. Då behöver man många städgrejer.
Jag tar hand om den mesta städningen och försöker få det att glänsa. Vi har ett ovanligt välutrustat pentry. Det uppskattas mycket, speciellt av barnfamiljerna. I år med coronapandemin har det kommit strängare regler när det gäller städning och det är inga problem så länge gästerna håller sig till in och utcheckningstiderna. Vår stora altan ska också vara snygg och solsängarna ska skrubbas lite extra. Så här mitt i sommaren brukar det vara snabbt avklarat. Men kommer det regn så blir allt solkigt. Sand från Sahara och skit från taket lortar ner fönster, dörrar och altangolv. Då får vi lägga extra tid på fönsterputsning och golvspolning.
Det som kräver mest är toaletten.
Att vi valde ett mosaikgolv av natursten kanske inte var det bästa. Av någon
anledning vill det aldrig se rent ut. Troligen beror det på att stenen inte har
tillräckligt hård yta. De grå tadelakt-väggarna är jag väldigt nöjd med. Duschväggen
i glas är också riktigt snygg när den är nyputsad. Men med vårt vatten som
innehåller massor av kalk så blir det tydliga märken efter varje intorkad
droppe. Därför får det först putsas med kalkösande spray. Därefter ska det
sköljas av och skrapas med vår elektriska fönsterskrapa. Sen kan det putsas på
normalt sätt.
Medan jag putsar och fejar så tvättar Christina. Det blir tre maskiner som ska tvättas, hängas och torkas. Och hinner hon få in allt i gästvåningen innan gästerna kommer är hon nöjd. Det mesta ska tillbaka i sängarna och på handukskrokarna. Vi har naturligtvis dubbla uppsättningar. Det skulle vara omöjligt att få tvätten torr om det för ovanlighetens skull regnade. Om det hade varit en dag utan gästbyten och vi inte hade behövt tvätta och städa idag – då skulle vi hoppat i havet som syns bakom tvätthögarna, och simmat våra dagliga 1000 meter. Men nu får det bli en kvällssimning istället.
Innan gästerna kommer ska det stå lite godsaker framme för
att göra ett extra gott första intryck. Vi får hoppas att de inte dricker av
den lilla flaskan. Jag tror inte handsprit är särskilt gott.
Om jag har några krafter kvar så åker jag iväg med soporna som blivit. Men de kan gott ligga till nästa dag. Om vi har någon soptunna? Ingen egen utan den närmaste är nog en dryg kilometer bort. De svarta tunnorna är bara för hushållskompost.
Mina ständiga morgonpromenader har i några månader gått genom vår by Agios Nikolaos. I dag tyckte jag att det var dags att se något annat. Så jag satte mig på cykeln och åkte på den otroligt vackra cykelvägen som går strax nedanför vårt hus och in till Stoupa.
Jag parkerade min cykel vid Stoupas nyaste och största kyrka. Den är inte särskilt vacker. Av någon anledning har den stått oklädd i en massa år. Längst ner är den klädd med sten. Men sen verkar det som om de tappat bort ställningen så de inte kan jobba högre upp. Det är lite märkligt eftersom den grekisk-ortodoxa kyrkan är mycket rik. Och grekerna är väldigt religiösa och skänker mer än gärna en slant till kyrkan.
Jag gick vidare ner mot stranden och där hade aktiviteterna startat
så smått. Renhållningsdamen gjorde ett gott jobb. Antagligen har hon uselt
betalt. Men som läget är i Stoupa nu får man vara glad om man över huvud taget
har ett jobb.
Barer och tavernor ska fyllas på innan stranden fylls med badande.
På stranden är det färre solstolar än ett normalt år. Och så
här tidigt är det bara några få badande som hittat hit.
Stoupa har många små hotell. Få har pool. Och inga hotell har all inclusive. Tyvärr har många av dem det riktigt svårt nu. Eftersom den stora gruppen utländska turister som kommer hit är engelsmän. De flesta kom med Thomas Cook som gick konkurs förra året. Många av hotellen förlorade stora summor i den konkursen. Med årets pandemirestriktioner ser det rätt illa ut. Å andra sidan är de flesta turisterna just här inhemska, så det finns nog områden som har det mycket värre. Men greker är överlevare på ett helt annat sätt nordeuropéer. Här bygger man upp sin verksamhet på intjänade medel och få tar lån. Och får man något över så sätter man dom på ett säkert ställe som mark eller fastigheter.
Medan jag roat mig i grannbyn så har Christina skött om alla våra växter, som hon gör varje morgon. Det är ett drygt jobb som helst ska göras innan det blir för varmt för att kännas behagligt.
Christina och jag har blivit hemmakära. När vi bodde i
Sverige och jag hade ett jobb, så tog vi alla chanser att åka bort för att
uppleva annan natur och kultur. Våra jobb var sådana att det inte var några
problem att åka bort fler veckor än vi hade semester.
Nu när vi bor i Grekland så har lusten att resa minskat. Självklart vill vi åka och hälsa på släkt och vänner i Sverige. Men det har ju en epidemi satt stopp för. Vi klarar oss bra här med att pyssla om våra grönsaker och föröka våra prydnadsväxter. Christina har ett jobb som också ska skötas. Men jag får sysselsätta mig med annat för att få schemat fullt. Det blir lite bakning och mycket matlagning. Fotograferandet tar också lite tid, och ännu mer tid tar det jobba med bilderna i Ligthroom och Photoshop. Men snart kommer Airbnb gäster. Då blir det mycket städning för min del. Om det skulle varit ett normalt år så skulle vi vistas mycket mer ute i naturen med gästande vänner. Men i går tyckte vi att det var hög tid att kliva av tomten och se något annat.
Vi tog bilen och körde söder ut på en utflykt. Manihalvöns södra del är inte alls så grön och frodig som den är i de norra delarna där vi bor. Här liknar naturen mer den man hittar på öarna i Kykladerna. Vårt första stopp blev på stranden i Skoutari. Den ligger på östra sidan av halvön. Här finns några småhotell och några tavernor. Men det var inget folk på stranden när vi kom. Vi låg och slappade någon timme innan vi tog ett dopp. Det var en chockartad upplevelse. Här var havet nog fem grader kallare än hemma. När vi blivit varma efter det svalkande badet körde vi vidare söder ut för att hitta ett lunchställe.
Vi körde förbi vackra Kótronas, för lite längre söder ut finns en magiskt vacker vik med en underbar taverna.
Foto C. Fryle
Strax efter Kótronas stod två bekymrade damer vid sin döda bil. De frågade mig om jag förstod mig på bilar. Och jag förklarade att jag kan lite. Så jag tittade under motorhuven. Felet var inte svårt att upptäcka. Det hade varit en ångexplosion i kylen. Så den bilen har nog gjort sina sista kilometrar. Bilstandarden här i södra Peloponnesos är högs varierad. Lägstanivån är långt under en svensk folkracebil. Det är inte ovanligt att man ser bilar på vägarna som saknar vitala delar som lyktor, nummerplåtar, eller skärmar. Jag vet att det finns besiktningsställen i Kalamata. Men om det är obligatoriskt att besiktiga sin bil vet jag inte. Det borde jag naturligtvis veta efter som jag äger en som ofta är ute på vägarna.
Efter mycket trixande för att få bilen parkerad visade det
sig att tavernan i Alypa beach var stängd. Så vi vände norr ut igen.
Åter i Kótronas slog vi oss ner på en taverna strax bredvid
stranden. Ofta beställer vi in en sallad och en huvudrätt som vi delar på. Så
gjorde vi också nu. Bröd får man oftast till maten. Och brödet här var
vrålgott. Och salladen var inte dum den heller. Turister köper oftast grekisk
sallad och den är ju bra senare på säsongen då tomaterna fått riktig god smak.
Men då är gurksäsongen över så då snålas det med gurka. Jag föredrar nästan
alltid sallad baserad på grönsallad eller kål. Och sällan blir jag besviken och
det blev jag inte nu heller.
Efter måltiden satte vi oss i bilen och körde över bergskedjan till vår sida av halvön. Vi stannade till vid stranden intill byn Neo Itilo. Här är inte stranden så fin som de vi sett tidigare på vår utflykt. Men det vägdes upp av att vattnet säkert var fem grader varmare här än vid förmiddagens bad. Så här låg vi och slumrade en lång stund innan vi vände hem.
Hemma igen triggades de vanliga rutinerna igång. Det blev plantering av ett par melonplantor och en rad sockerärtor.
Det som bestämde tiden för flytten var Trädgårdsfest mitt i vintern. Jag tänkte att det skulle bli mitt sista år för mig att arrangera den. När jag upptäckte att det var den nionde gången så beslöt jag att även vara med på det tionde året.
Men den viktigaste faktorn var ju att vårt hus var så färdigt att det gick att flytta in.
Så det var bara att säga upp sig från bruket och sätta sig i bilen för att inleda ett nytt liv som grek och pensionär.
Nu är det ett år sedan vi flyttade in i vårt hus i Grekland. Det har varit en tid då det hänt mycket. Vi fick börja med att inreda huset. Trots att vi hade en container full med saker så fick vi lägga mycket tid på inköp av nödvändiga prylar.
Trädgårdsintresset tog vi med oss så rabattgrävning och plantering har det också blivit en hel del av. Även annat än växter har fått planteras i trädgården. Några murar, planterings bord, trappa, ramper, och ett utekök har också byggts.
De vilda ätbara som växer i vår närhet har vi börjat att prova. Saltmärke har blivit en favorit. Saltmärke växer på klipporna nere vid havet. Man plockar det man behöver till en måltid på några minuter. Även vildsparris finns det gott om. Det är en otrevlig växt vi inte vill ha i vår lund. Men jag går gärna i olivlundarna runt omkring och plockar de späda skotten. Och det finns mycket mer ätbart men det har vi inte riktigt kunskapen till att plocka det än.
Greker är ju inte så olika svenskar men de har andra traditioner och högtider. Den grekiska påsken var en intressant upplevelse. Den firas stort, mycket stort.
Vi har också haft en del trevliga besök. Det har varit ett nöje att visa vårt vackra Mani för dem.
Det har också blivit många vandringar. En gång kom vi helt oplanerat nästan upp på Taygetos högsta topp.
Även Parnonbergen har höga toppar. Här firade vi Christinas sextioårsdag.
Våra 90 olivträd blev också skördade. Vi skördade inte själva utan det gjorde en mycket effektiv Albans familj. Vi hade faktiskt ingen aning om hur en riktigt god olivolja smakar. Men nu vet vi. Och vårt lager av olja kommer räcka länge än.
Att flytta ifrån något kan var tungt. Men att flytta till något kan var riktigt roligt när man får många nya supertrevliga vänner. Här firar vi nyår med några av dem.
