En njutbar vandring

Foto C. Fryle

Nu i slutet av september kan vi hoppas på lite svalare dagar. Då kan vi hitta på så mycket mer mitt på dagen. I augusti vill vi inte gärna ut och vandra när solen står som högst. Nu börjar de bli behagligt och blir det lite moln på himlen så blir det riktigt skönt.
Igår var en sådan dag. Vi tog bilen till Ag. Sofia för att gå upp till Chora. Dit har vi gått många gånger, men igår tog vi för första gången stigen som går på södra sidan av åsen. Den visade sig vara perfekt markerad, så vi behövde aldrig kolla på våra digitala kartor.

Foto C. Fryle

Innan vi kom fram till vårt mål gick vi genom byn Chora. Man kan tycka att i en by med stenlagda gränder borde gånghastigheten öka. Men det blir precis tvärtom, för där finns så mycket vackert och intressant att stanna vid och betrakta en stund.

Foto C. Fryle

Längst upp i byn Chora ligger hotell & restaurang Faraggi. Det har blivit en riktig favorit. Deras takterrass har den mest magnifika utsikt man kan tänka sig. Fördelen med denna molniga dag blev nu en nackdel för vi inte kunde inte se Profitis Ilias som är Taygetosbergens högsta topp.
Oftast brukar vi ta en lunch här men nu var vi tidiga, så det blev det bara en god kaffe som serverades av det fantastiskt trevliga paret som driver stället.

C. Fryle

Efter besöket vände vi tillbaka mot bilen. Nu tog vi norra sidan av åsen. Den sidan är inte lika solbelyst och det gynnade de tidiga tidlösorna Colchium. De växer oftast några få tillsammans men på sina ställen blommade de i mängder på samma plätt.

Foto C. Fryle

När vi för många år sedan var i detta område för första gången intog vi vår lunch högt uppe vid det lilla kapellet Agios Petros. Härifrån har man en hänförande utsikt både ut mot havet och upp i ravinen mot de högsta bergstopparna.
Igår bestod vår enkla lunch av hembakat surdegsbröd doppat i vår egen olivolja och lite salt. Enkelt men fantastiskt gott när kilometrarna i uppförsluten satt sig i benen. Efter lunchen hade vi nya krafter till att vandra tillbaka till bilen.

Efterlängtat men hotfullt

Att vi längtar efter regn nu är vi nog inte ensamma om. Det har varit varmt och regnfritt mycket länge nu. Så både våra olivträd och traktens brandmän har sett fram mot första höstregnet. Men prognosen har sett lite väl hotfull ut med orkanstyrkor och nederbörd på 50 mm. i timmen.

Men än så länge har de värsta ovädret passerat långt västerut. Vi har fått några korta och häftiga regnskurar och lite extra fart på vinden. Så något bad blir det inte.

I stället för att vara ute i regnet har jag gjort en karta som ska ligga på vår hemsida. Den är tänkt att ge våra gäster lite information om vår närmaste omgivning.
Nu kan du ta del av testversionen av kartan. Klicka på fyrkanten uppe till höger ”Visa större karta”. Sen kan du välja bland kategorierna till vänster på den större kartan. Det återstår lite för att få den perfekt. Och självklart ska jag fylla på kartan med mycket mer intressant information.

Målet är superhost – medlet är en skurhink

Att hyra ut till turister är riktigt roligt. Vi har gäster som kommer från många olika hörn av världen. Nu när vi hållit på i ett drygt år så inser vi att det inte är någon större skillnad på om man kommer från USA, England, Tyskland, Polen, Australien eller Thessaloniki. Alla är lika trevliga och skötsamma. Det är nog boendeformen som lockar en viss typ av turister.
Men vår insats för att få uthyrt är inte betydelselös.  Mycket gjordes redan när vi byggde och inredde gästvåningen med våra egna erfarenheter av Airbnb-boende i bagaget. Men för att hålla sig på topp så är det bra att läsa recensioner på andra boenden i närheten. Då inser man att städningen är mycket viktig. För ett dåligt städat boende får alltid detta påpekat och sämre betyg. Så vi försöker att städa riktigt minutiöst. Då behöver man många städgrejer.

Jag tar hand om den mesta städningen och försöker få det att glänsa. Vi har ett ovanligt välutrustat pentry. Det uppskattas mycket, speciellt av barnfamiljerna. I år med coronapandemin har det kommit strängare regler när det gäller städning och det är inga problem så länge gästerna håller sig till in och utcheckningstiderna.
Vår stora altan ska också vara snygg och solsängarna ska skrubbas lite extra. Så här mitt i sommaren brukar det vara snabbt avklarat. Men kommer det regn så blir allt solkigt. Sand från Sahara och skit från taket lortar ner fönster, dörrar och altangolv. Då får vi lägga extra tid på fönsterputsning och golvspolning.  

Det som kräver mest är toaletten. Att vi valde ett mosaikgolv av natursten kanske inte var det bästa. Av någon anledning vill det aldrig se rent ut. Troligen beror det på att stenen inte har tillräckligt hård yta. De grå tadelakt-väggarna är jag väldigt nöjd med. Duschväggen i glas är också riktigt snygg när den är nyputsad. Men med vårt vatten som innehåller massor av kalk så blir det tydliga märken efter varje intorkad droppe. Därför får det först putsas med kalkösande spray. Därefter ska det sköljas av och skrapas med vår elektriska fönsterskrapa. Sen kan det putsas på normalt sätt.

Medan jag putsar och fejar så tvättar Christina. Det blir tre maskiner som ska tvättas, hängas och torkas. Och hinner hon få in allt i gästvåningen innan gästerna kommer är hon nöjd. Det mesta ska tillbaka i sängarna och på handukskrokarna. Vi har naturligtvis dubbla uppsättningar. Det skulle vara omöjligt att få tvätten torr om det för ovanlighetens skull regnade.
Om det hade varit en dag utan gästbyten och vi inte hade behövt tvätta och städa idag – då skulle vi hoppat i havet som syns bakom tvätthögarna, och simmat våra dagliga 1000 meter.  Men nu får det bli en kvällssimning istället.

Innan gästerna kommer ska det stå lite godsaker framme för att göra ett extra gott första intryck. Vi får hoppas att de inte dricker av den lilla flaskan. Jag tror inte handsprit är särskilt gott.

Om jag har några krafter kvar så åker jag iväg med soporna som blivit. Men de kan gott ligga till nästa dag. Om vi har någon soptunna? Ingen egen utan den närmaste är nog en dryg kilometer bort. De svarta tunnorna är bara för hushållskompost.

Länk till FRYLE HOUSE

En annan morgonpromenad

Mina ständiga morgonpromenader har i några månader gått genom vår by Agios Nikolaos. I dag tyckte jag att det var dags att se något annat. Så jag satte mig på cykeln och åkte på den otroligt vackra cykelvägen som går strax nedanför vårt hus och in till Stoupa.

Jag parkerade min cykel vid Stoupas nyaste och största kyrka. Den är inte särskilt vacker. Av någon anledning har den stått oklädd i en massa år. Längst ner är den klädd med sten. Men sen verkar det som om de tappat bort ställningen så de inte kan jobba högre upp.
Det är lite märkligt eftersom den grekisk-ortodoxa kyrkan är mycket rik. Och grekerna är väldigt religiösa och skänker mer än gärna en slant till kyrkan.

Jag gick vidare ner mot stranden och där hade aktiviteterna startat så smått. Renhållningsdamen gjorde ett gott jobb. Antagligen har hon uselt betalt. Men som läget är i Stoupa nu får man vara glad om man över huvud taget har ett jobb.

Barer och tavernor ska fyllas på innan stranden fylls med badande.

På stranden är det färre solstolar än ett normalt år. Och så här tidigt är det bara några få badande som hittat hit.

Stoupa har många små hotell. Få har pool. Och inga hotell har all inclusive. Tyvärr har många av dem det riktigt svårt nu. Eftersom den stora gruppen utländska turister som kommer hit är engelsmän. De flesta kom med Thomas Cook som gick konkurs förra året. Många av hotellen förlorade stora summor i den konkursen. Med årets pandemirestriktioner ser det rätt illa ut.
Å andra sidan är de flesta turisterna just här inhemska, så det finns nog områden som har det mycket värre.
Men greker är överlevare på ett helt annat sätt nordeuropéer. Här bygger man upp sin verksamhet på intjänade medel och få tar lån. Och får man något över så sätter man dom på ett säkert ställe som mark eller fastigheter.

Medan jag roat mig i grannbyn så har Christina skött om alla våra växter, som hon gör varje morgon. Det är ett drygt jobb som helst ska göras innan det blir för varmt för att kännas behagligt.

Hemmakär

Christina och jag har blivit hemmakära. När vi bodde i Sverige och jag hade ett jobb, så tog vi alla chanser att åka bort för att uppleva annan natur och kultur. Våra jobb var sådana att det inte var några problem att åka bort fler veckor än vi hade semester.

Nu när vi bor i Grekland så har lusten att resa minskat. Självklart vill vi åka och hälsa på släkt och vänner i Sverige. Men det har ju en epidemi satt stopp för. Vi klarar oss bra här med att pyssla om våra grönsaker och föröka våra prydnadsväxter. Christina har ett jobb som också ska skötas. Men jag får sysselsätta mig med annat för att få schemat fullt. Det blir lite bakning och mycket matlagning. Fotograferandet tar också lite tid, och ännu mer tid tar det jobba med bilderna i Ligthroom och Photoshop. Men snart kommer Airbnb gäster. Då blir det mycket städning för min del.
Om det skulle varit ett normalt år så skulle vi vistas mycket mer ute i naturen med gästande vänner.
Men i går tyckte vi att det var hög tid att kliva av tomten och se något annat.

Vi tog bilen och körde söder ut på en utflykt. Manihalvöns södra del är inte alls så grön och frodig som den är i de norra delarna där vi bor. Här liknar naturen mer den man hittar på öarna i Kykladerna. Vårt första stopp blev på stranden i Skoutari. Den ligger på östra sidan av halvön. Här finns några småhotell och några tavernor. Men det var inget folk på stranden när vi kom. Vi låg och slappade någon timme innan vi tog ett dopp. Det var en chockartad upplevelse. Här var havet nog fem grader kallare än hemma. När vi blivit varma efter det svalkande badet körde vi vidare söder ut för att hitta ett lunchställe.

Vi körde förbi vackra Kótronas, för lite längre söder ut finns en magiskt vacker vik med en underbar taverna.

Foto C. Fryle

Strax efter Kótronas stod två bekymrade damer vid sin döda bil. De frågade mig om jag förstod mig på bilar. Och jag förklarade att jag kan lite. Så jag tittade under motorhuven. Felet var inte svårt att upptäcka. Det hade varit en ångexplosion i kylen. Så den bilen har nog gjort sina sista kilometrar.
Bilstandarden här i södra Peloponnesos är högs varierad. Lägstanivån är långt under en svensk folkracebil. Det är inte ovanligt att man ser bilar på vägarna som saknar vitala delar som lyktor, nummerplåtar, eller skärmar. Jag vet att det finns besiktningsställen i Kalamata. Men om det är obligatoriskt att besiktiga sin bil vet jag inte. Det borde jag naturligtvis veta efter som jag äger en som ofta är ute på vägarna.

Efter mycket trixande för att få bilen parkerad visade det sig att tavernan i Alypa beach var stängd. Så vi vände norr ut igen.

Åter i Kótronas slog vi oss ner på en taverna strax bredvid stranden. Ofta beställer vi in en sallad och en huvudrätt som vi delar på. Så gjorde vi också nu. Bröd får man oftast till maten. Och brödet här var vrålgott. Och salladen var inte dum den heller. Turister köper oftast grekisk sallad och den är ju bra senare på säsongen då tomaterna fått riktig god smak. Men då är gurksäsongen över så då snålas det med gurka. Jag föredrar nästan alltid sallad baserad på grönsallad eller kål. Och sällan blir jag besviken och det blev jag inte nu heller.

Efter måltiden satte vi oss i bilen och körde över bergskedjan till vår sida av halvön. Vi stannade till vid stranden intill byn Neo Itilo. Här är inte stranden så fin som de vi sett tidigare på vår utflykt. Men det vägdes upp av att vattnet säkert var fem grader varmare här än vid förmiddagens bad. Så här låg vi och slumrade en lång stund innan vi vände hem.

Hemma igen triggades de vanliga rutinerna igång. Det blev plantering av ett par melonplantor och en rad sockerärtor.