Borta bra men hemma bäst

Jag har haft två mycket kalla och väldigt trevliga veckor i Sverige. Det har varit riktigt roligt att träffa barn, barnbarn och vänner. Men corona-epidemin har begränsat mötena.
Det är alltid mycket att ta hand om när man kommer hem. Så idag satte jag väldig fart med att packa upp och stuva undan allt jag hade med mig hem. Jag ville snabbt bli av med denna tråkiga sysslan för att komma ut i trädgården och se vad som hänt medan jag varit borta.

Innan trädgården så fick jag sitta mitt emot min underbara fru och äta frukost. Längtan efter henne har varit stor och nu dröjer det förhoppningsvis väldigt länge innan vi behöver vara på olika ställen.

Jag köpte potatis i Sverige. Om Pink Fri Apple vill växa här vid medelhavet har jag ingen aning om. Lite väl sent kanske det är att plantera nu. Men jag tror på att det ska bli till några fler sättpotatis jag kan odla i vinter.

Det fanns gott om jobb i trädgården. Christina är i slutfasen på tidningsproduktionen och då hinns inte så mycket annat med.
Lite av persiljan har blivit gul. Men den går säkert att hålla liv i ett tag än. Så jag repade bort alla kvistar som blivit gula och vattnade upp plantorna riktigt ordentligt. Det fungerade förra året så det borde inte gå sämre i år.

Mycket i grönsakslanden har börjat blomma. Jag rensade bort de flesta korianderplantorna. Några sparades för att vi behöver frön till kommande odlingssäsonger. Sallad och mangold som sträckt på sig och bildat blommor hänvisades till komposten. Pak Choi kålen har också gott i blom, men den är så vacker så den får stå kvar. Kanske har vi inga frön kvar. Så det är inte bara vackert utan också en garanti för framtiden.

Jag fick inte med mig så många prylar från Sverige. Men nu inser jag att HDMI kabeln jag köpte på Biltema var ett riktigt bra köp. Nu kan jag åter redigera mina bilder på två skärmar.

Vandring i väntan

Att få logistiken att gå ihop så här i Coronatider är inte helt lätt. Nu har jag i hamnat i Varberg för att vänta 8 dagar på ett läkarbesök. Det blir mycket tid till att slå ihjäl. Jag har hyrt in mig i en väldigt liten källarskrubb. Men jag ska inte klaga. Här är varmt och skönt och allt fungerar som hyresvärden lovat.

Naturligtvis så ska jag besöka släkt och vänner om pandemin tillåter.
Igår gick den mesta delen av dagen åt till promenader.
Uppe från kanonberget har man fin utsikt över stadens centrum. Siluetten har ändrat sig en del sedan jag bodde här. Nya och högre hus sprutar upp som svampar ur jorden.

Tyvärr så rivs många gamla fina väl fungerande hus. De ersätts av större och högre hus. Grönytorna mellan husen blir väldigt små och mörka.
Jag tycker inte om denna utveckling. Men jag har förståelse för att bostadsmarknaden är het och många vill flytta till Varberg.  Jag tycker att man kan bygga fler riktigt höga hus där man bygger på obebyggd mark.

Bevarande av hus kan man diskutera länge. Och just nu är det många insändare i lokaltidningen för bevarande av Gamlebyskolan. Själv tycker jag det är ett hus som inte har något större värde för kommande generationer.

En annan hus-trend i centrum är att bygga om och till för att maximera hyresintäkterna. Tyvärr driver nog detta upp huspriserna rejält och de lummiga vackra trädgårdarna får inte plats.  

Mörk sten är nog det populäraste fasadmaterialet. Men det förekommer även en hel del andra och roligare fasader. Färjat glas på balkonger är populärt. Utskjutande takfot som på bilden har långt ifrån alla hus. Huset på bilden anser jag vara lite halv tråkigt. Men det byggs många mycket fräckare och vackrare hus som får anhängarna av Arkitektuppropet att spy.

Det byggs inte bara hus. Under mark hittar vi det största bygget. Här byggs en tågtunnel under hela staden. Det sprängs så att hela staden skakar. Och på torget sitter ett instrument högt upp på en pelare för att hålla koll på omgivande hus. Det skulle inte se så bra ut om husen rasar ihop.

En aktiv söndag!

Januari kan vara en bister månad här i södra Grekland. Men i år har den hittills varit varmare än någonsin. Det skulle enligt prognosen bli 22 grader och solsken idag. Efter frukost gick jag ut i lunden och klippte markvegetationen för gräs kan man inte kalla det. De flesta klipper bara sina olivlundar en gång om året. Men jag klipper rätt ofta för att det inte ska bli för tungt och jobbigt. Väntar jag för länge så blir många av örterna väldigt grova och nästan vedartade i stjälkarna och snudd på omöjliga att få av. Nu har jag klippt två av fyra terrasser. Det är ungefär två tredjedelar av ytan jag ska klippas. Så om två regnfria dagar ska jobbet vara avklarat den här gången.  

C. Fryle

Vi lunchtid packade vi ner lunchen i en ryggsäck och begav oss till Kardamili för att vandra en kort tur på stigarna ovanför byn. Här är lätt att gå och många av kaldirimerna är väldigt väl bevarade här.

Vissa bitar gick vi på stigar genom busksnår. Christina var väldigt förutseende och klippte grenar som var i vägen. Alla vandrare borde ha en sekatör i fickan och hjälpa till med att hålla stigarna öppna.

c. Fryle

Den varma vintern har gjort att mycket av växtligheten är långt kommen. Idag såg vi årets första orkidé.  

C. Fryle

Vi gick inte så långt upp innan vi vände nedåt igen. Skulle vi vänt längre upp så hade vi inte varit tillbaka vid bilen innan solen gått ned.

Vi tog desto mera tid på oss att utforska Kardamili. Byn kan delas in i tre tidsepoker. Den på bilden är den allra äldsta delen. Här finns en väl bevarad kyrka och ett fint tornhus samt några bebodda hus och en hel del ruiner.

C. Fryle

Den näst äldsta delen är väldigt charmig och här hittar man massor med snygga detaljer och även några små underbara hotell.
Den nyaste delen har däremot inte så mycket charm utan är byggd runt huvudvägen där all trafik måste passera genom byn.

Livet & döden i min födelsestad

Efter många försök och inställda flyg har jag åter lyckats ta mig till Varberg. Det blev en lång men bekväm resa som gick över Aten och Köpenhamn. Den främsta anledningen för resan är att jag har en remiss till en ortoped. Den gäller bara ett år. Så i morgon ska jag bli undersökt igen. Men de bryr vi oss inte om idag.
När jag sent på fredag kväll kom till Varberg så såg jag inte mycket av staden. Jag märkte att vägen som förut var spikrak var nu mycket krokig. Men jag hittade fram till mina förre detta grannar som är så snälla och vänliga och låter mig bo hos dem. Jag hoppas de kommer ner till Christina och mig i Grekland, så att jag kan bjuda igen.
Nu har jag kört runt i staden i två dagar och förändringen är påtaglig mot när vi flyttade från staden. Förtätningen genom byggen av bostadshus har gått fort och så byggs det en tågtunnel under staden och hamnen är på väg att flyttas närmare Getterön. Så vill jag känna mig hemma så får jag surfa till Google-maps.  

Det som förvånade mig mest var butiksdöden som drabbat centrum. Så det är nog ett bra förhandlingsläge för de som vill ha en central lokal.

Jag besökte också mina föräldras grav. Innan jag flyttade så planterade jag lite lättskötta och långlivade växter där. Den lågt krypande irisen är inte så vacker så här års. Men en cyklamen hederifolia från Peloponnesos som fick följa med mig hem 2011 har redan fått fantastiskt vackra blad.

Jag har stor del utav min tid här flugit runt som en skållad råtta mellan butiker, för att få fatt i saker som är mycket lättare att hitta i Sverige.  Och jag har ju lyckats rätt bra.

Jag har också träffat människor som betyder mycket för mig. Syskon, kusiner barn med mera
Men de som har varit allra roligast att träffa är barnbarnen Lo, Embla och Ylvali. Och de skar jag träffa fler gånger innan jag åker hem till Grekland igen.

Taggar och rutter

Att vandra i omgivningarna här i Mani är en härlig upplevelse. Men det är svårt att ta sig fram planlöst. Därför använder vi markerade leder, digitala spår och rutter. Jag har lagt ut massor med rutter som kan användas av andra. Det är kul när jag ser att någon verkligen har följt i mina fotspår.
Idag var målet att gå en fin vandring och samtidigt lägga ett bra spår som både vi och andra kan använda i framtiden.
Det kändes lite extra angeläget att digitalisera just denna vandring. Vi har en gång tidigare misslyckats med att ta oss ner från Hagia Sophia till klostret Likaki.
Så idag vände vi på rutten och gick upp från klostret på branten där vi gick bort oss på nervägen sist. Det är faktiskt mycket lättare att följa en stig uppför än nedför.  

Ner till flodbädden var det en hyfsat bred väg, men på norrsidan var det stenigt och en hel del snår.

Smilax aspera på bilden till vänster har långa väldigt taggiga revor som man hela tiden fastnar i. Men när man känner blomdoften så blir den förlåten. Blommorna varierar från vita till rosaröda. Och bären är vackert klarröda.
På den högra bilden ser du bladen från en mycket vanlig ek. Den river gott i skinnet när man kommer för nära. Bladen är stenhårda och mycket vasstandade.

När vi kom in i den lilla byn Kalyves hittade vi ett kapell tillägnat jungfru Maria. Till vår lycka var det öppet så vi kunde komma in och titta på de fantastiska väggmålningarna.
När vi gått några få meter längre in i byn träffade vi en vänlig och pratglad holländare. Han frågade vart vi var på väg. När vi talade om att vi skulle till Likaki sa han att vi gått lite för långt. Han var vänlig och visade oss till rätt stig.

Likaki 2007

Vägen ner till klostret var lätt och mycket använd. Och det kan vi nog tacka klosterrenoverarna för.
Nu var klostret omringat av ställningar och takteglet glänste nytt.
När vi var här för första gången 2007 var stället mycket vackrare. Men det är roligt att någon lägger kraft och pengar på att bevara stället.
Insidan av klosterkyrkan har jag bara sett på bild. Och det är en stor önskan att någon gång få se den IRL.

Efter nästan fullgjord vandring fick vi denna vackra vy över Kardamili.
Dit åkte vi på hemvägen för ett stopp på kajen för ett bad.

Länk till Vandringen:
https://my.viewranger.com/route/details/MzQ0MDcxNg==