Färden bär till vårt älskade Githio


Tidigt på morgonen lämnade vi Elafonisi och rörde oss sakta mot Gythio. Det fanns de som rörde sig ännu långsammare. Då fick Christina hjälpa till med omkörningarna.
Gythio är en liten stad som vi älskar. Där finns nästan allt. Fast vill man ha fina stränder så får man ta sig ut från centrum.


Det ligger fyra hotell på rad med utsikt åt hamnen. Tre har vi bott på innan. Nu var det dags att prova det fjärde. Det fick med beröm godkänt. Så vi bokade flera rum för en gruppresa som går om ett år.


I Gythio finns vår favorittaverna, Barba Sideris. Miljön är helt underbar och maten är alltid av högsta kvalité.


Från staden kan man gå ut till en liten ö som har landförbindelse. Här kan man studera Cyclamen graecum. Nu på hösten kommer det upp blad i alla möjliga och omöjliga mönster.


Cyclamen graecum


Cyclamen graecum

Elafonisos en ö utan öluffare                                                          


Efter en mycket kort färjetur var vi på ön Elafonisos. Här hittade vi ett boende högst upp i ett hus med utsikt över byns nordvästra strand. Själva boendet var rätt risigt och byggt på grekiskt vis, utan en enda tanke på funktion. Men det ligger på ett bra ställe med närhet till det man behöver.


På stranden nedanför vår balkong kunde vi motionssimma i sällskap med en sköldpadda. Sköldpaddan var lätt att upptäcka från balkongen. Lite svårare ifrån vattnet.


Det mesta på ön var hoppackat. Och det såg skräpigt och förfallet ut i hela byn. Men det ser nog mycket fräschare ut under högsäsong när det kryllar av turister.


Om det fanns få turister så fanns det i alla fall ett överflöd av katter. Och matställen var det antagligen för många i förhållande till gästerna. Första kvällen propsade vår värdinna på att vi skulle gå till hennes väninnas restaurang. Och lydiga som vi är traskade vi med henne dit. Stället heter Sta Kala Kathoumena och ligger vid ett litet torg mitt inne i gyttret av gränder. Där fanns inga gäster så vi satt där alldeles ensamma och beställde av en mycket trevlig och pratglad servitör. Men innan vi ens fått in vår mat var det gäster vid flera av borden.
Maten vi serverades var mycket bra så vi var väldigt tacksamma både mot vår värdinna och kocken.
Kvällen därpå valde vi en taverna vid kajkanten. Det var resans absolut största misstag. Sämre mat har vi aldrig fått i Grekland. Och dyr var den också. Allt på Elafonisos är mycket dyrare än vi är vana vid att betala. Det vill väl till att suga ut så mycket som möjligt under en kort turistsäsong.


Ön består inte bara av bebyggelse. Där finns också vackra kuster och natur. Så vi körde runt på ön och kollade floran. På sydöstra delen av ön har det härjat en brand i år. Den har rensat ut all markvegetation men olivträden ser ut att klara sig. Fast någon skörd blir det inte i år. Man kan tro att marken ska se tråkig och deprimerande ut efter en sådan brand. Men nu när marken fylls av cyklamenblom så blir det bara vackert med färgglada blommor mot den brända marken.


Simos Beach är känd för sin skönhet. Och visst är den vacker. Men att solbada på denna lösa sand är inget vi uppskattar. Men vi tog oss i alla fall ett bad, trots att det var höstens dittills kallaste dag.


Om Christina och jag inte trivs på lös sand så gör i alla fall strandliljan, Pancratium maritimum, det. Vid Simos Beach finns den i tusental. Men nästan allt var överblommat. Vi såg bara en enstaka eftersläntrare.

Upp på hatten, ut på tungan


Dag tre på vår hemester började vi med att kolla floran uppe på hatten. Som vanligt fick vi parkera långt från stadsporten. Men vägen dit är ju väldigt vacker med blått hav och prydliga vägkanter, så det gjorde inget.


Den gamla staden Monemvasia är väl värd ett besök. Men vi tog den snabbaste promenadvägen genom staden för att komma upp på hattens topp.


Blomningen hade inte kommit så långt. Bara på den allra högsta delen blommade Sternbergia. Och det var ganska långt mellan cyklamenblommorna. Men om någon vecka kommer varenda kvadratmeter blomma vackert.
Efter besöket på hatten körde vi sakta åt väster över bergskedjan för att leta krokus. Och vi hittade några fina lokaler innan vi körde vidare till Neapoli för en övernattning.


Nästa morgon åkte vidare till Fossil Forest längst ut på landtungan. Det var inte så intressant att det var värt den långa körsträckan.


Det som gjorde besöket vid tungspetsen extra roligt var de stora fälten av vad vi tror är Colchicum lingulatum.


Här växer också Prospero autumnale. Det är ju en väldigt vanlig och spridd växt. Men här växer den i större drivor än vi sett någon annanstans.


Efter allt bilåkande så unnade vi oss bad och avkoppling på en vacker enslig strand.


Sedan bar det av till Elafonisosfärjan för en mycket kort tur ut till ön.

 

Jakten efter växterna fortsätter men vi hittar annat


Vår tur gick vidare rätt över Peloponnesos östligaste tunga. Vi hittade lite av varje efter vägen men blomningen behöver någon vecka till på sig för att bli som bäst.


Första rejäla stoppet gjorde vi i Lampokampos. Det är en by som det inte händer så mycket mer i än att det blommar fantastiskt så här års.
Vi satte oss utan för kyrkan för att äta våra medhavda lunchpajer. Här har vi suttit några gånger förut, men detta var första gången jag kände på kyrkporten, och den var till min förvåning upplåst.


Jag älskar de grekiska kapellen och kyrkorna för deras rikliga utsmyckning. Här kan man se många vackra målningar och träsniderier m.m.


Det är inte alla målningar man förstår sig på. Jag har ju inte koll på alla grekiska helgon och profeter. Men om Jesu födelse fick jag lära mig i skolan.


Och så var det livet slut eller var det början på något nytt?


Vi åkte vidare mot Limeni Geraka som är en mycket skyddad vik med några trevliga tavernor. Här kan man sitta på kajkanten och studera alla möjliga sorters fisk, och har man tur så dyker en havssköldpadda upp och tigger mat.
Men det var för krokusblomningen vi var här. Men den var inte igång än.


Slutdestinationen för dagen var Géfyra. Här fick vi ett rum med utsikt åt Monemvasia som vi besökte morgonen därpå. Men innan det var dags för middag och sömn tog vi en simtur fram och tillbaka till ön. Det var fantastiskt skönt efter en dag som mest bestått av att sitta still i en bilstol.

 

En påtvingad hemester


Det var tänkt att Christina och jag skulle åka på en konferens. Men den blev fullbokad innan vi hann få igång våra datorer. En vän som skulle ta hand om huset och våra hyresgäster under tiden var redan fixad. Och det gjorde hon på allra bästa sätt. Så vi gav oss ut på en liten tur. I vanliga fall brukar vi åka lite längre hemifrån på våra semestrar. Men nu höll vi oss hemomkring. Det är en av fördelarna med att ha flyttat till ett nytt land. Det finns mycket nytt att uppleva på nära håll.


Nästa år ska vi vara turledare för en botanisk resa med Sällskapet Trädgårdsamatörerna vid denna tiden på året. Så det passade bra att rekognoscera lite inför den. Vi körde norrut till Kalamata och stannade till vid Lidl för lite proviantinköp. Redan strax bakom butiken hittade vi vackra växter. Både kallaväxter och narcisser.


Vi tog inte den stora vägen över passet till Mystras, för där har vi koll på många växtlokaler. Sternbergian hade precis börjat blomma och det är ett gott tecken inför nästa år när vi ska ut och resa 10 dagar senare.


Det viktigaste under dagen var att hitta ett bra snödroppställe som är lätt att parkera vid och att gå runt i. Och ett sådant hittade vi med mycket mer vackert än snödroppar.


Dagens blomsterjakt avslutade vi i en ravin som går från Mystras upp mot klostret Faneromenis. Från ravinen har man en fantastisk utsikt ut över slätten.
På Spartas storhetstid gick kvinnorna upp dit med sina ”defekta” spädbarn och la ut dem till vilddjuren om barnen inte klarat krigsherrarnas besiktning.


Detta var första turen med vår nyinförskaffade bil. Lite plåtig känsla är det i den. Men den har många fördelar för en sån som mig. Det höga insteget passar en gammal man. Och stora hjul och rejäl frigång är skönt att ha när man jagar växter på dåliga vägar. Men det bästa, som jag inte riktigt var medveten om när jag köpte bilen, är att den är automatväxlad. Det fungerar förträffligt på serpentinvägar. Och när man snabbt växlar mellan normalfart och krypfart – det senare nödvändigt för att passagerarna ska hinna upptäcka intressanta växter i vägkanten, och skrika ”stopp”.