En annan Ansgar i sökaren

Idag tog jag mig tid att åka till byn Nikon eller Nikonas. De flesta orter i Grekland går att stava på flera sätt. Målet var att hitta ett kapell där jag skulle fotografera munken Nikon.
S:t Nikon var en kristen munk som var utsänd för att frälsa det ogudaktiga folket. Han var på många platser i nuvarande Grekland. Det sista området han var verksam i var Mani här på Peloponnesos i slutet av 900-talet. Det var det allra sista området i Grekland som kristnades. Så han var hundra år senare än Ansgar. Ansgar lyckades ju kristna det svenska folket. Men Nikon var mycket framgångsrikare. Än idag så är grekerna Europas mest troende folk.


J
ag parkerade min bil vid vägkanten för att hitta munken Nikon. Det första jag hittade var ett hotell. Det fick mig att undra ”Vem i herrans namn bygger ett hotell här?”.


Vid torget hittade jag det lilla kaféet Poliana. Det såg lika tomt och övergivet ut som hotellet.


På andra sidan torget reser sig kyrkan mot skyn. Men den var låst, så om Nikon finns avporträtterad där fick jag tyvärr inte reda på.


Jag gick fram och tillbaka. Kors å tvärs för att hitta ett öppet kapell. Men byn är otroligt nog utan små kapell. I de flesta andra gamla byar ligger kapellen på armlängds avstånd. Så det är lite komiskt att byn som fått namnet efter munken som kristnat Peloponnesos verkar vara den minst kristna byn.  Så något porträtt på Nikon fick jag inte. Men väl på denna prinsessa. Och det var ju lika rolig det.


Nästa gång jag kommer till Nikon så bryr jag mig inte om att stanna. Då åker jag vidare på den smala vägen till mer spännande platser.


Högt ovanför byn Nikon Ligger berget Nikons topp. Det är en mycket mer besöksvärd plats än byn. Därifrån har man magisk utsikt ner mot kusten.

På promenad mellan regnskurarna


Egentligen behövs det inget uppehåll mellan regnskurarna nu. Vi har fått alldeles för lite vatten i höst och vinter. Men idag har det äntligen kommit några skurar.
Även om det är fuktigt så behöver kroppen motion. Så jag tog mig en promenad.
På andra sidan vägen gick jag förbi grannarnas avokadoträd. Jag blir alltid lika avundsjuk. Mina träd kommer nog inte ge frukt än på några år.


En bit upp för backen rundade jag Spirit of Life yogacenter. Där var det liv och rörelse. Tre gulliga hundar följde mig hela vägen runt. Det var ett väldigt skällande. De var nog glada att få se någon annan än matte och husse så här års när det inte finns några turister att skälla på.


Nästa utskällning fick jag vid brandstationen. Idag var deras hundar försedda med trattar. Kan det vara för att deras skall ska höras längre?
Vi har det rätt tryggt här. Brandstationen ligger väldigt nära oss och distriktets lilla sjukhus ligger nästan lika nära. Men ännu närmare ligger det lokala ölbryggeriet.


Jag passerade många snår av denna växt. Det är ett otyg som jag tror Endast Peter Korn kan gilla. Det är en Ephedra foeminea, och den gillar att parasitera på andra växter. Man ser den oftast i förfallna stenmurar och vanvårdade olivträd. Vi har lite av den på vår tomt men inte så mycket att det blivit ett problem. Idrottsmän ska passa sig för denna växt. Upptäcks den i deras blod döms de för doping.


Det finns andra saker i byn som man ska vara försiktig med. Vi har två skyttevärn. Detta är det lilla i söder. På en kulle mitt i byn har vi ett mycket större. Jag tror inte det utgör några större risker idag. Men under andra världskriget skulle nog tyskarna hålla sig på behörigt avstånd.


Utanför ställverket i byn har ett elskåp med knivsäkringar blåst upp. Och nu har just en störtskur vräkt ner. Men vi har strömmen kvar. Undrar om alla i byn är lika lyckligt lottade.


Även de med fast telefon ovanför Gnospi ser ut att leva farligt.

Återbesök i Mystras


Nu är det fjärde eller kanske femte gången Christina och jag vandrat bland Mystras kyrkor, kloster och ruiner. Det finns många mycket äldre ställen att besöka om man vill se lite av Greklands historia. Men jag älskar platsen för det finns så mycket välbevarat. Staden är inte så gammal. Den grundades år 1205. Området är mera känt för stormaktstiden några tusen år tidigare då Spartas krigare härskade här. Numera är Sparta bara en rätt vanlig grekisk stad.


Idag består Mystras mest av gamla ruiner men också av en del välbevarade byggnader. Och mellan dessa är det stenlagda vägar och trappor.


Eftersom jag varit här flera gånger förut så beslöt jag mig för att se på byggnaderna längst bort. Så jag tog mig längst åt sydöst. Belöningen blev stor. Där hittade jag denna vackra kyrka med intilliggande hus.  Kyrkan gick inte komma in i men den är tillräckligt intressant på utsidan.


Mitt nästa stopp blev i kvinnoklostret. Det är i bruk än idag. Och här har alltid varit öppet förut så jag chansade på att det även var öppet nu. Och det var det. Så jag fick några bilder inifrån den vackert dekorerade kyrkan.


Därefter var det dags att besöka ännu ett område jag missat vid tidigare besök. I nordöst ligger flera kyrkor och ett museum som jag tror tidigare har fungerat som ett kloster.


Här var kyrkorna öppna så att jag kunde studera de vackert dekorerade kyrkorummen.


Det sista jag hann med att titta på var klostret som numera tjänstgör som museum. Det har ett fantastiskt vackert tak. Men jag fastnade mest för denna vackra trappa.

 

 

Hemma i Grekland igen


Nu är vi hemma igen efter ett besök i Sverige. Vi var bara borta i 13 dagar men hemlängtan blev rätt stor ändå. Vi hade mycket som skulle hinnas med i Sverige. Läkarbesök, optikern, försäkringskassan, skattekontoret och tusen andra ting.
Och så handlade vi med oss massa som är bättre tillgång på i Sverige. Som till exempel denna dator jag skriver på just nu. Men framförallt handlade vi mat. Fast jag tror inte vi handlade någon svensk mat. Den maten handlade vi på IKEA i Aten. I Sverige handlade vi asiatiskt så som fisksås, misopasta, fiskbuljong med mera.
Det blev till att göra plats för all inhandlad mat. Så min plåtburkssamling fick åka ut i containern.


Det var fantastiskt roligt att träffa släkt och vänner. De jag saknat mest under året är barn och barnbarn. Nu hoppas jag att det inte ska dröjer ett helt år tills vi ses igen.


Det är alltid spännande att se vad som hänt i trädgården. Det har regnat alldeles för lite. Men i Sverige regnade det hela tiden. Trots bristen på vattenbrist så har min sista lökplantering skjutit upp långa stjälkar.


Trädgården har också fått ett tillskott av en ryggrad medan vi varit borta. Tack för den gåvan och badtermometern som hängde på fönsterluckan.


Min cykel har jag verkligen sakat så det blev en tur på cykelvägen till Stoupa för att hämta poste. Tyvärr så finns det inga postfack i vår by, men det är nog bra att jag får röra mig lite längre än till marinan i Agios Nikolaos.


I Stoupa blev jag badsugen när jag såg den fina stranden. Men jag hade varken handduk eller badbyxor med så jag höll mig på land.


Hemma igen så var det dags för lunch. Tyvärr så råkade jag ställa mig på en våg i Sverige. Så nu blir det bantarmat framöver.

Fortet på kullen


Många gånger har jag kört vägen mellan hemmet i Agios Nikolaos och Areópoli.  När jag kommit till Itilo så ser jag ett fort på andra sidan ravinen. Spännande!


Jag har alltid tänkt att jag vill se det på nära håll. Men jag har inte haft tid att gå hela vägen upp från Neo Itilo.


Från vackra Neo Itilo är det 240 meters stigning upp till fortet.


Men igår när jag var ute på en tur med bilen så såg jag på Google-map att det var en körbar väg ända upp. Så då tog jag mig tid att köra upp för en upptäcktsfärd i fortet.


Det visade sig att det inte var mycket av byggnaderna som stod upp. En konstruktion som antagligen varit en vattencistern var någorlunda hel.


Mot havet finns tre torn. Ett är helt rasat men två är rätt intakta trots att det finns några smitvägar genom murverket.


Om nu inte det är så mycket att se på här uppe så är det i alla fall en fantastisk utkiksplats. Och om några månader ska jag hit i gen för marken här bjuder på många olika biotoper på liten yta. Det kan ju ge en rik vårflora.