Vår vandring blev en vårvandring

Foto: C. Fryle

Igår tog vi en bekväm och kort vandring. Många av våra vandringar går på besvärliga och steniga stiger. Men det finns många lätta och breda vägar att gå på. En sådan går ner i ravinen ovanför Kardamili ner till klostret Sotiros. Där kan man lätt ta sig upp och ner med en fyrhjulsdriven bil. Men vi valde att gå för att inte missa några fina växter. I början på vandringen kunde vi se Taygetos högsta topp med Globularia alypum i förgrunden. När vi fortsatte längre ner försvan toppen men inte de vackra växterna.

Foto: C. Fryle

Lithodora zahnii är en härlig buske som trivs på skuggiga och halvskuggiga branter.

Vänster: Globularia alypum har en mycket tilltalande blomma.
Höger: Lithodora zahnii har oftast denna svagt blå färg. Men förkommer också  i nästan vitt och starkt rosa.

Vänster: Scilla messeniaca. Det hörs ju på namnet att den är en endem här i området.
Höger: För första gången hittade vi en vit S.messeniaca

Himantoglossum robertianum. Jättenycklar har sin högsäsong nu. Den är väldigt vanlig och lätt att hitta för kolven är jättestor som namnet säger.  Den förekommer i flera färger.

Vänster: Cyklamenblomningen är inte så intensiv nu. Men Cyclamen repandum ssp. Peloponnesiacum blommar i alla fall.
Höger: Spindelofrys har just börjat blomma. Denna Ophrys sphegodes ssp mammosa kommer att snart att få följe med massor av andra Ophrys.

Vänster: Viola odorata. Luktvioln doftar precis som violpastillerna man köpte som barn.
Höger: Anemone pavonina. Praktanemon har jag lärt mig att skilja från Anemone coronaria, bukettanemon. Praktanemon har upp till 8 kronblad. Är det fler så är det en bukettanemon.

Vänster: Iris unguicularis. Doftiris är en riktig karaktärsväxt här. Den är väldigt spridd och de första exemplaren i blom ser man redan i slutet av året. Sen kan man träffa på dom ända in i april.
Höger: Oxalis pes-caprae. Getoxalis är nog den mest spridda växt i medelhavsområdet. Det är en invandare från Sydafrika. Den är inte älskad av många. Och det är förståeligt. Den förökar sig på alla tänkbara sätt och snabbt går det.   

Vägen till Fredag på en måndag


Att vandra är något som är kul och givande. Vi tror att många andra och kanske några av våra gäster även tycker det är kul. Därför försöker jag utforska området och lägga gps-spår så fler än Christina och jag kan hitta stigarna. Idag har jag lagt ett mycket kort spår. Som ni kan se om ni följer länken.
https://my.viewranger.com/track/details/MTMxODk5NTk=


Inte långt ifrån oss ser man ett kapell som ligger efter en klippvägg. Vi har bara vetat om en väg dit. Men det är ju alltid roligare att gå en rundgång än fram och tillbaka. Så vi chansade på att det skulle finnas en stig upp från olivlundarna. Vi kom rätt nära men den sista biten virrade vi runt bland buskar och stenblock. Men vi kom upp till sist.
Väl uppe vid klostret såg vi en fin stig ner till olivlundarna. Så den tog vi på hemvägen och samtidigt la vi ett gps-spår.


Kapellet ligger inte särskilt högt över havet. Men utsikten åt Ag. Dimitrios är ändå magnifik.


Det är inte alla kapell som är öppna. Men här kunde vi komma in och studera de religiösa ikonerna.


Kapellet är tillägnat helgonet Paraskevi. Hennes namn betyder fredag på grekiska. Paraskevis föräldrar som var greker, men bosatta i Rom. De var barnlösa långt upp i åren. När dottern äntligen föddes, på en fredag, fick hon namnet efter veckodagen. Hon framställs alltid bärandes på en skål med den romerske härskaren Antonius Pius ögon. Hon förblindade honom med en skvätt kokande tjära (som han först låtit sänka ner henne i utan att hon tycktes känna av det). Därefter gav hon honom synen tillbaka. Hon gjorde en massa andra under – men hon är framförallt de synskadades helgon.


Bergväggarna utanför kapellet är också väldigt spännande med fantastiska håligheter och mönster. Där bor ödlor, insekter och mycket annat. Och här växer den vackra Lithodora zahnii, som vi annars bara sett en bra bit högre upp i bergen.

Samtliga foton: Christina Fryle

Att festa i 10 år


För tionde året i rad har jag varit med och arrangerat ” Trädgårdsfest mitt i vintern”: Det är en trädgårdshelg på det teoretiska planet som gått av stapeln varje år i början av januari. Många trädgårdsnördar träffats i Varberg och lyssnat på föredrag och umgåtts. Efter som nördar inte nöjer sig med att skaffa nördkompisar på hemmaplan så har trädgårdsfolk från hela Sverige kommit till ett Varberg som oftast visat sig vädermässigt från sin sämsta sida. Men allt annat har nog varit toppen för tillströmningen har ökat för varje år.


Det började en gång på mitt initiativ. Jag hade just slutat som ordförande för Sällskapet Trädgårdsamatörerna i Halland. Jag tyckte då att jag kunde fortsätta att jobba med föreningen med något annat. Då blev det en Trädgårdsfest.
I början gjorde jag i stort sett allt själv med lite hjälp av kassören Monica Bengtsson som syns på bilden. Men efter hand har Monica och övriga styrelsen tagit över fler och fler uppgifter. Och det har fungerar till allas belåtenhet. Så till nästa års fest får de klara sig själva. Naturligt vis så ställer jag upp om de behöver lite hjälp som jag kan sköta på distans.


Årets stora dragplåster var John Taylor. Han bjöd på ett mycket inspirerande föredrag som fick publiken att skratta trots det allvarliga ämnen som var Svenska och engelska trädgårdar.


Maj-Lis Pettersson pratade om några favoritväxter men också om skadegörarna som ger oss lite motstånd i Trädgården.
Även hennes man Tomas Lagerström höll ett föredrag i det högaktuella ämnet Invasiva arter. Efter föredraget hade vi tid med en diskussion där Owe Jaktlund och Johan Orre kom med mycket bra information och synpunkter.


J
ag har rest mycket och letat växter på många platser. Så Larz Danielssons föredrag från en strapatsrik resa till Arunachal Pradesh fick min reslust att vakna rejält.


Sista föredraget höll min fru Christina under rubriken ” Trädgårds immigranter i Grekland ”
Det blev ett föredrag med många vackra bilder från naturen i Grekland och trädgården i Mani.


2021 kommer det åter bli en fest tidigt i januari. Missa inte den!

Julafton i Grekland


Julen i Grekland är inte så upptrissad som i Sverige. Men här pyntas en del så att man förstår att det är jul. Att hugga sig ett barrträd för att hänga kulorna i är inte många förunnat. Men det finns ju lösningar på det också.


Christina och jag har aldrig varit så noga med att fira jul på ett traditionellt sätt. Så på julaftons morgon packade vi en pickniklunch och gav oss av till de allra sydligaste delarna av Mani-halvön.


Ett av målen var att hitta växtlokaler för Narcissus tazetta. Och resultatet var över förväntan. Vi hittade tre ställen med rikligt med tazetter.


Vid en av lokalerna gick två åsnor (obs bara en åsna på bilden). Den ena var riktigt kärleksfull och ville bli klappad hela tiden. Hen tålde inte konkurrens, och gick hela tiden mellan Christina och mig för att skilja oss åt.
Jag har alltid velat ha en åsna, men så blir det nog inte. Jag upptäckte att jag tyvärr är rätt allergisk mot dem.


På hemvägen stannade vi i byn Vathia. Den ligger väldigt bra till för att ta vackra bilder vybilder – med byn på avstånd och det fantastiska landskapet i bakgrunden. Vi har flera gånger stannat efter huvudvägen och tagit foton av den vackra byn med de traditionella tornhusen. Men nu tog vi för första gången oss tid att vandra runt i byn. Och här var mycket att se även från insidan även om vartannat hus var en förfallen ruin.


Från många byar i Mani har man väldigt fin utsikt över kusten. Utsikten från Vathia är magnifik.


Under hemfärden skickade min son bilder från sitt julbad i Varberg. Det satte en väldig press på mig. Så det blev ett stopp i Neo Itilo för ett dopp. Vattentemperaturen var väldigt behaglig, men det var lite jobbigt att bada här efter flera dagar med mycket starka vindar.


Med oss hem hade vi en vacker bukett med bukettanemon som gjorde vårt julmiddagsbord extra juligt.

En solig söndagspromenad


Det var en så strålande morgon att vi drog iväg en bit upp i bergen för prova en vandringsled vi aldrig gått tidigare, med start i Kato Xora, den nedre delen av byn Milea. Leif tog inte med någon kamera – så för en gångs skull är det jag (Christina) som bloggar.


Vi trodde att leden mest skulle gå nedför, eftersom den följer Tepeni-ravinen. Men stigen gick långt ovanför ravinens botten. Leden, som är gammal och till stora delar stenlagd, förbinder Milea med byn Elaiochori.


Landskapet är grönt efter höstregnen, och lite höstfärg bidrar ekar och perukbuskar med. Kapellet högst uppe på toppen till höger hittade vi ingen stig till – men det ska vi försöka ta oss till från ett annat håll vid tillfälle.


Cyklamen kantar varje stig vi går. Det spelar ingen roll om det är torrt och soligt eller i ett skuggigare läge. Här i solen är det Cyclamen graecum som trivs och blommar. Jag undrar om grekerna har samma känslor för cyklamen som vi svenskar har för blåsippor och vitsippor. Att de liksom har etsat sig fast i folksjälen och gör en extra varm om hjärtat.


På tillbakavägen blev jag förälskad i nummer 47. En så vacker och hemlig entré sätter fantasin i rörelse.


I byn tog vi en avstickare till plateian och den fina kyrkan. Tornet har en massa spännande figurer.


…och interiören var ganska olik andra kyrkor och kapell. Gillade särskilt den ljusblå stjärnhimlen.


Sittplatser strax intill kyrkan. Dam- och herrsida, eller?