Julstök i paradiset

Överallt läser jag om och ser bilder på förberedelserna inför jul. Jag tror kanske att många har mer tid till förberedelserna när de är begränsade av corona-epidemin. Vi har också mer tid men det blir inte så mycket förberedelser ändå. Och varför skulle det bli det när Christina och jag antagligen inte kommer träffa en enda kotte under jul och nyår. Lite extra gott att äta ska vi naturligtvis laga. Och blir vi sugna på att dansa runt granen så får vi låtsas att vårt chiliträd är en gran.

Inga förberedelser alltså. Istället gör vi vad som faller oss in. Och idag när jag vaknade fick jag ett infall att jag skulle lära mig att skilja Cyclamen grekum från Cyclamen hederifolium. Jag gick ut i trädgården och plockade några blad som Christina och jag kunde studera. Tyvärr hittade jag inte blommor på båda arterna. Oftast är det väldigt lätt genom att titta på bladen eller blommorna. Men ibland kan behöver man titta lite närmare för variationsrikedomen är väldigt stor inom arterna. Och vad man ska titta på letade vi lätt upp på nätet.  Nu har vi lärt oss flera nyttiga skillnader. Bladets pärlband hittar man på Cyclamen grekum men aldrig på Cyclamen hederifolium. Sen finns det massor av andra skillnader som jag inte ska avhandla här.

När vi väl tog oss ut på altanen så stod två krukor med Narcissus romieuxii i blom. Vi har flera krukor med spännande narcisser och andra lökväxter på gång. Det är en otrolig lyx att kunna odla dess vackra lökväxter ute. Hade vi bott i Sverige så skulle vi vara tvungna att odla dessa i ett uppvärmt alpinhus.

På friland blommar nu narcissus tazetta ’Paperwhite Ziva’. En bukett av dessa väldoftande skönheter står i köksfönstret och kökstjänsten lite angenämare.

Att skaffa Brexit-växter och frö har varit mycket viktigare än att förbereda julen. Britterna är fantastiska odlare och har ett sortiment som tilltalar växtnördar. Tyvärr så kommer ett stort intressant sortiment av växter försvinna med britterna inom EU nu till nyår. Så vi har handlat lite extra därifrån. Idag kommer en kartong med suckulenter. Det blev ju rena Julafton för Christina och mig.     

Det som upptar vår mesta tid nu är beskärning och flisning av olivträden. Det är ett drygt jobb. Jag fuskar lite med de allra mjukaste topparna. Jag gör som grekerna. Tänder en mysig brasa med dem.

Och innan solen sjunker för lågt så vill jag hinna med ett bad. Efter som jag gladligen kan ligga i en kvart så kan inte vattnet vara allt för kallt.

Höstlök och benknotor

Foto C. Fryle

Ännu en tur i bergen har vi avverkat. Målet var att gå en vacker vandring och samtidigt få se lite av de första blommande höstlökarna.
Vi körde till Miléa och parkerade bilen på torget. Vid ett litet kafé satt några herrar och pratade. Den enda som arbetade var dödgrävaren på andra sidan muren där gravarna finns.
Vägen upp mot klostret Panagia Giatrissa har jag gått förut så inga digitala kartor behövdes. Det är ju bara att följa ledmarkeringarna.
Den första biten går man i något som liknar svenska fägator. Det är en av områdets bästa växtplatser för cyklamen. På skuggsidorna växer C. hederifolium och där solen kommer åt C. graecum.

Så här års ser vi inte så mycket blad men desto fler blommor. Variationen är stor och några ser ut som små vindkraftverk.

När vi kom lite längre upp blev marken magrare och vi gick på små stigar, stenlagda kalderimer och nere i själva bäckfåran.
På ett ställe var vi ouppmärksamma och gick fel. Men det var ju bara att plocka upp mobilen och kolla på den digitala kartan och se var vi var i förhållande till leden. Men min mobil fanns inte någonstans. Jo, hemma på skrivbordet – till ingen nytta. Så vi fick springa runt och leta efter leden. Men det var inte lätt för här på bergssluttningarna går boskap och gör egna leder kors och tvärs. Fast någon boskap såg vi inte till, men väl en gammal sköldpadda.

Men man ska inte sörja över att man är vilse. Hade vi följt spåret så hade vi missat några fina exemplar av Colchicum bivonae (höger). Till vänster en Prospero autumnale. Den växer överallt, men är lätt att missa ändå för den är så liten. Men kryper man nära så upptäcker man dess skönhet.

När vi väl hade hittat rätt igen så kom vi till ett parti där denna vackra Crocus boryi hade börjat blomma.

Foto C. Fryle

Till slut kom vi fram till en källa dit djur av olika slag kommer för att dricka vatten. När vi närmade oss så hördes vildsvinen springa och gömma sig.
Här var det skönt att skölja av sig och sitta under de stora valnötsträden och torka.
Sen var det bara att vända om och gå stigen neråt tills vi nådde vår bil igen.

Nyfikenheten över vad dödgrävaren höll på med fick mig att gå in på kyrkogården. Där hade han radat upp ben från en avliden. Jag kan inte traditionerna, men antingen är dom väl uppgrävda eller så ska dom grävas ner.  

Taggar och rutter

Att vandra i omgivningarna här i Mani är en härlig upplevelse. Men det är svårt att ta sig fram planlöst. Därför använder vi markerade leder, digitala spår och rutter. Jag har lagt ut massor med rutter som kan användas av andra. Det är kul när jag ser att någon verkligen har följt i mina fotspår.
Idag var målet att gå en fin vandring och samtidigt lägga ett bra spår som både vi och andra kan använda i framtiden.
Det kändes lite extra angeläget att digitalisera just denna vandring. Vi har en gång tidigare misslyckats med att ta oss ner från Hagia Sophia till klostret Likaki.
Så idag vände vi på rutten och gick upp från klostret på branten där vi gick bort oss på nervägen sist. Det är faktiskt mycket lättare att följa en stig uppför än nedför.  

Ner till flodbädden var det en hyfsat bred väg, men på norrsidan var det stenigt och en hel del snår.

Smilax aspera på bilden till vänster har långa väldigt taggiga revor som man hela tiden fastnar i. Men när man känner blomdoften så blir den förlåten. Blommorna varierar från vita till rosaröda. Och bären är vackert klarröda.
På den högra bilden ser du bladen från en mycket vanlig ek. Den river gott i skinnet när man kommer för nära. Bladen är stenhårda och mycket vasstandade.

När vi kom in i den lilla byn Kalyves hittade vi ett kapell tillägnat jungfru Maria. Till vår lycka var det öppet så vi kunde komma in och titta på de fantastiska väggmålningarna.
När vi gått några få meter längre in i byn träffade vi en vänlig och pratglad holländare. Han frågade vart vi var på väg. När vi talade om att vi skulle till Likaki sa han att vi gått lite för långt. Han var vänlig och visade oss till rätt stig.

Likaki 2007

Vägen ner till klostret var lätt och mycket använd. Och det kan vi nog tacka klosterrenoverarna för.
Nu var klostret omringat av ställningar och takteglet glänste nytt.
När vi var här för första gången 2007 var stället mycket vackrare. Men det är roligt att någon lägger kraft och pengar på att bevara stället.
Insidan av klosterkyrkan har jag bara sett på bild. Och det är en stor önskan att någon gång få se den IRL.

Efter nästan fullgjord vandring fick vi denna vackra vy över Kardamili.
Dit åkte vi på hemvägen för ett stopp på kajen för ett bad.

Länk till Vandringen:
https://my.viewranger.com/route/details/MzQ0MDcxNg==

En njutbar vandring

Foto C. Fryle

Nu i slutet av september kan vi hoppas på lite svalare dagar. Då kan vi hitta på så mycket mer mitt på dagen. I augusti vill vi inte gärna ut och vandra när solen står som högst. Nu börjar de bli behagligt och blir det lite moln på himlen så blir det riktigt skönt.
Igår var en sådan dag. Vi tog bilen till Ag. Sofia för att gå upp till Chora. Dit har vi gått många gånger, men igår tog vi för första gången stigen som går på södra sidan av åsen. Den visade sig vara perfekt markerad, så vi behövde aldrig kolla på våra digitala kartor.

Foto C. Fryle

Innan vi kom fram till vårt mål gick vi genom byn Chora. Man kan tycka att i en by med stenlagda gränder borde gånghastigheten öka. Men det blir precis tvärtom, för där finns så mycket vackert och intressant att stanna vid och betrakta en stund.

Foto C. Fryle

Längst upp i byn Chora ligger hotell & restaurang Faraggi. Det har blivit en riktig favorit. Deras takterrass har den mest magnifika utsikt man kan tänka sig. Fördelen med denna molniga dag blev nu en nackdel för vi inte kunde inte se Profitis Ilias som är Taygetosbergens högsta topp.
Oftast brukar vi ta en lunch här men nu var vi tidiga, så det blev det bara en god kaffe som serverades av det fantastiskt trevliga paret som driver stället.

C. Fryle

Efter besöket vände vi tillbaka mot bilen. Nu tog vi norra sidan av åsen. Den sidan är inte lika solbelyst och det gynnade de tidiga tidlösorna Colchium. De växer oftast några få tillsammans men på sina ställen blommade de i mängder på samma plätt.

Foto C. Fryle

När vi för många år sedan var i detta område för första gången intog vi vår lunch högt uppe vid det lilla kapellet Agios Petros. Härifrån har man en hänförande utsikt både ut mot havet och upp i ravinen mot de högsta bergstopparna.
Igår bestod vår enkla lunch av hembakat surdegsbröd doppat i vår egen olivolja och lite salt. Enkelt men fantastiskt gott när kilometrarna i uppförsluten satt sig i benen. Efter lunchen hade vi nya krafter till att vandra tillbaka till bilen.

Livgivande vatten

Nu har det första höstregnet fallit. På hela sommaren har vi bara fått ett litet regn som omedelbart avdunstade. Men nu händer det saker. Cyklamen börjar titta upp även här nere på havsnivå. Jag misstänker att de blommar rikligare en bit upp i bergen.

Väpnarlilja (Habranthus robustus) kommer upp i våra rabatter som en glad gubben i lådan när den känner doften av regn.

Sjölöken (Drimia maritima) kommer upp ändå. Den kräver varken vatten eller jord.

Med regnet kommer jobb. Regnet har förvandlat jorden från stenhård till mjuk som smör. Då kan vi gräva.
Jag passade på att gräva ner slangen till uteduschen. Den har hittills legat i en svart tunna. Men jag vill ha en trögare reglering av temperaturen så det blir nog bättre att den hamnar 5 cm ner i jorden. Fördelen blev också att jag kunde koppla på slangen på ett tappställe långt bort. Så nu har vi riktigt bra volym med jord tempererat vatten.
Även Christina har fått en hel del jord under naglarna. Nu gror ogräset i hennes rabatter så där ska hackas ordentligt.
Tyvärr så gillade min kropp inte att gräva och hacka ner slang i jorden. Så dagen efter brände det som eld i mina höfter.

Och så har jag köpt sättpotatis och sättlök som också ska hackas ner i jorden. Hur ska mina höfter klara det?
Det får nog vänta till efter nästa regn.

Men i går var det regnfritt så då passade jag på att måla vår nya grind. Den blev väldigt snygg tycker både Christina och jag. Men så har smederna här en väldig vana att göra grindar. Ovanför grinden går en båge där något väldoftande ska växa. Så när man kommer hem till oss så ska man få ett första positivt intryck.