Var är hösten?


Idag har vädret varit lite halvmulet. En perfekt dag att ta sig upp i bergen och se om vi kan hitta hösten. Vi tog bilen upp till Hotel Faraggi som ligger med vacker utsikt över en djup ravin och över Taygetos högsta toppar. Det är ett bra ställe att starta sina vandringar på. Men innan vi startade så åt vi en god lunch på hotellets takterrass. Som vanligt så blev vi väldigt nöjda med maten och servisen.


Den vanliga och oansenliga Prospero autumnale var i blom lite här å var.


De första Colchicumarna blommade också om än ej så rikligt.


Campanulor finns det gott om men inte så många som blommar så här års. Men Campanula versicolor bjöd på en fin blomning.


Campanula versicolor är ingen liten klocka.


Cyklamen har precis börjat blomma på vår tomt vid havsnivån. Men en bit upp i berget har det fallit mer regn och där fanns det många vackra exemplar.

Kaktusfikonen är mogna redan på högsommaren. Det är en mycket vacker frukt när frukterna står ut som tår från sina kaktusblad. Men det är ingen frukt som jag rekommenderar att någon plockar. Jag har gjort det och det var inte så roligt att plocka taggar från händer och läppar.


Efter 90 minuter hade vi nått en bra bit in i ravinen och kommit ner på flodbädden. Där vad det dags att fylla på med näring för att kunna ta sig till baks till bilen. Det blev en hård vandring för mitt skadade vänsterben. Men man kan inte låta ett ben bli ett hinder.

Leif F

1750 meter på 60 år


I måndags fyllde Christina 60 år. Det firade vi högtidligt. Vi spände på oss vandringskängorna och knatade upp genom en mycket brant och stenig terräng. Stenigaste vandringen hittills i vårt gemensamma liv skulle jag tro.


Vandringen gick upp till en topp på 1750 meter i bergskedjan Parnon. Vägen upp var solig och varm men vi fick lön för mödan på toppen. Där var milsvid utsikt i 360 grader.


Blomsterprakten så här års är inte på topp men vi fick ändå se många vackra växter i blom. Som denna Digitalis ferruginea.


På de vindpinade topparna växer tusentals höga tistlar. Här samlas bin och andra flygfän för att hjälpa till med pollineringen.


Totalt blev vandringen en mil. Det låter ju inte så långt. Men vi var rejält trötta och glada att åter vara nere vid startpunkten. Där mötte en åsna med sin gubbe oss. Vi prata länge och intensivt med varandra. Men ingen av oss förstod ett enda ord av vad den andre sa.

Så här vackert firade Christina sin födelsedag.
Grattis igen älskling!

En upptäcktsresa i det lilla


När man hamnar i en ny miljö så finns det mycket att upptäcka. Träden, arkitekturen och gatulivet är sådant man upptäcker utan ansträngning. Det kommer på en automatiskt. Men de små sakerna kräver lite mer. Och jag bestämde mig för att sätta fokus på de små sakerna. En av anledningarna till detta är att jag alltid varit en usel macrofotograf. Så jag bytte till ett macroobjektiv på kameran och gav mig ut.
På stränderna växer denna lilla blomma på långa stänglar. Trots att vinden var måttlig vajade stänglarna mer än lovligt. Men jag hittade några stänglar som rörde sig lite mindre. Det blev ett 20 tal bilder och ingen jag blev direkt nöjd med.


Då var det lättare med detta snäckskal som är hårt fixerat i berget. Och så är ju det betydligt större än blomman.
Jag tror att snäckskalet har varit helt inneslutet men på grund av eroderingen så tittar de fram.


Jag går dagligen förbi ett litet träd med dessa läckra förställningar. Egentligen så behövs inget macroobjetiv för förställningen är lite större än ett hönsägg.


Djur finns det gott om i vår olivlund. Ibland kommer de på besök ända upp på altanen. Denna vad det nu är tog nog sig en tupplur för den hade inga planer på att flyga.


Men lättast är ändå att fotografera djuren när de är döda. De ger en tid att testa många vinklar och kamerainställningar.
Jag inser att det krävs mycket mer övning för att bli en hyfsad macrofotograf.

På högre höjd


Efter många heta dagar nere vid kusten ville vi upp i bergen. Vi beslöt oss för att försöka köra upp genom Vassiliki Forest till Kalamata klätterklubbs stuga. Det är ett bra ställe att vandra från om man vill upp på riktigt hög höjd. Härifrån går också en markerad led upp till Taygetos högsta topp Profitis Ilias. Jag skulle bestämt avråda någon från att köra upp dit med en tvåhjulsdriven bil. Men det gjorde vi – med hjärtat i halsgropen!


Vi valde att följa leden upp mot Profitis Ilias. När vi kom upp över trädgränsen så öppnade sig ett sagolikt vackert landskap.


Långt bort syns toppen. Någon gång ska vi upp på den. Men denna gången startade vi vandringen ett par timmar för sent för att nå ända upp i acceptabelt väder. Så vi vände någon kilometer innan. Regn och åska förföljde oss på tillbakavägen.


Så här års vill vi högt upp för att hitta den intressanta floran. Och vi fick verkligen se många rara växter. Det var några små snölegor kvar efter vandringsvägen och i dess kant blommade krokus (Crocus nivalis).

Där det finns snötryck och starka vindar föredrar växterna att bli låga och kompakta.


På tillbakavägen var det skönt att komma ner till trädgränsen där vi kunde få lite skydd från regnet. Och åsknedslagen höll sig ett par kilometer söderut.


Under tallarna hittade vi riktigt vackra eldsalamandrar. De trivdes säkert extra bra nu när det blivit lite fuktigare.


Tillbakavägen gick på samma usla vägar men vi tog oss neråt. När vägarna äntligen blev riktigt bra så fick vi trängas med boskapen.

En promenad genom byn


När jag vill ta det lite lugnt och slappna av så tar jag mig gärna en promenad. Egentligen började promenaden med att jag skulle fotografera vår skylt ute vid vägen. Färgkombinationen blev bra. Den syns bättre än alla andra skyltar i området. När jag ändå var 40 meter från huset så tyckte jag det var lika bra att fortsätta gå.


Vi bor i norra delarna av Agios Nikolaos. I södra delen är det tätare bebyggt. Och det byggs rätt mycket ända bort till berget i söder.


Över allt i Grekland finns det vackra dörrar. Christina är galen i att fotografera dem. Jag nöjer mig med en och annan dörr.

Den grekiska trädgården är inte mycket att skryta över. Visst finns det en och annan vacker. Men de är väldigt sällsynta. Men det är vanligt att man planterar några vackra buskar runt huset.


Även perenner ser man och denna gladiolus var så hög att jag fick titta upp på den.


Att odla i krukor och i begagnade olivdunkar är vanligt. Då kan man välja något lite exklusivare.


I mani byggs nästan bara stenhus. Men i byar med lägre kulturvärde får man även bygga putsade hus. Och Agios Nikolaos är nog en rätt ny bostadsort. Före världskrigen var det nog bara en hamn för fiskare som bodde längre upp i bergen.


Att turistsäsongen närmar sig ser man på att fler tavernor öppnar och att ortens enda klädbutik skyltar med fina plagg.


Mellan marinan och vårt hus passerar jag några av traktens kattälskare. Och det kan gå hett till mellan katterna. Har man riktig otur så kan ett öga stryka med.


Innan jag åter kom hem passerade jag Gnospi. Det såg så lockande ut så jag gick hem och bytte kameran mot badbyxor och gick tillbaka till Gnospi.