Skattjakt i Kalamata

Det finns alltid en anledning att ta bilen till Kalamata. Idag var det främst för att hämta skattedeklarationen. Det är dags att betala skatt för uthyrningen av övervåningen. Skatten är relativ hög jämfört med vad vi betalat för uthyrning i Sverige. Men staten har väldigt många hål att stoppa mitt bidrag i.
Deklarationer klara vi inte av att sköta själva så det får en revisor göra åt oss. Vi har en jättebra kille som sköter det. Han och några andra revisorer har ett kontor högt upp i ett ruffigt hus mitt i Kalamata.

Det borde vara obligatoriskt för revisorer att ha hjälm. Men säkerhetstänket är inte så högt i Grekland. Och så länge taket bara ramlar ner lite i taget så ska det nog gå bra.

Anledningen nummer två var att köpa en ny mixer. Sådana saker handlar vi på Kotsovolos.
Vår förra burk gick varm när jag försökte göra chiliflakes. Man måste passa sig när man bereder för het chili. Man vet aldrig vad som kommer gå på tok.
(Det blir el lustig effekt när man rätar upp en bild i Lightroom. Runda burkar kan bli äggformade).

För att spara tid köpte vi lite snabbmat Lidel och åt på hemvägen. Idag stannade vi vid ett kapellet Holy Triad, Αγία Τριάδα. Det ligger på en av de vackraste platserna efter vägen hem. Men tyvärr så finns det ingen utsikt mer än åt vägen just där. Ett skuggtak finns det i alla fal som man kan sitta under. Men just idag var vi inte i behov av det. En obekväm bänk kunde vi utnyttja att ha som sittplats och bord.  Christina var mycket lycklig över en påse stora körsbär som det skulle bli till efterrätt.

Min lunch bestod av en pytteliten ostburgare. Den såg inte alls aptitlig ut. Men jag blundade och åt. Och visst är det mesta gott om man är riktigt hungrig.

Väl hemma igen var det akuta kaffebehovet som var prioriterat att tillfredsställa. Det blev inget svenskt kaffe på svenskt vis. Det är så mycket godare att göra  Greklands nationalkaffe, Kaffefrappe.

Efter den korta kaffestunden var det dags att ta hand om alla inköp. Och det blev som vanligt inhandlat ett proppfullt bagageutrymme samt lite grann till baksätet.
En del varor ska rensas och styckas innan de fryses in. Och räkorna ska kokas och ätas senare i kväll.   

Redan de gamla grekerna!

Vårt överskott av olivolja har fått oss att söka alternativa användningsområden. En användning är att göra Johannesörtsolja. Och johannesört har vi gott om i bergen.

Så för tre veckor sedan tog vi bilen för att leta johannesört uppe i bergen. Den första vi hittade gjorde vi ett färgprov på. Den gav inga röda fingrar. Så den fick stå kvar. Lite längre upp hittade vi två arter som klarade färgprover. Så vi plockade blommor och blomknoppar av dessa. Mest av Hypericum perforatum som är den som använd oftast till detta ändamål.

Hemma igen rensade vi riset och stoppade blommor och blomknoppar i glasburkar. Sedan fyllde vi burkarna med olivolja och ställde dessa i solen.


Efter 3 veckor silade vi bort all utom den nu rödfärgade oljan.

Nu är den tappad på små glasflaskor.
Så nu kan vi skydda oss som de gamla romerska och grekiska krigarna. De gick aldrig ut i fält utan att ha denna undergörande antiseptiska olja med sig. Den såg till att både skoskav, brännsår och skärsår läkte utan att bli inflammerade.

Ett ollat överflöd

Nu har vi ett överflöd av tomater och Chili. Att göra med sambal och annat att fylla kyl och frys med känns inte bra. Köldförvaringen är tyvärr begränsad. Men det finns lösningar.

Torkning borde fungera utmärkt. Den första metoden jag testade var Kia-metoden. Men det kräver ju att man har en avställd Kia i ett solbelyst läge. Och även där blir det snabbt platsbrist.

Så jag beslöt mig att bygga en öppen tork-olla. Öppen torkning är en vanlig metod vid medelhavet. Som vanligt är det brist på virke så jag fick börja slakta pallar. Dom är inte gjorda för att plocka isär. Det går åt mycket våld för att få loss en enda bräda.

Pallkragar har jag gott om, och de passar perfekt som torkram.


Nästan färdig!
Behövs bara ett nät och det finns att köpa i närheten. Det är bra om den lutar lite mot solen. Men den här lutningen är nog lite överdriven.  I Kia:n hittade jag en värdelös vindrutereflektor. Den kan nog reflektera upp lite extra värme.  

Nu har jag börjat fylla tork-ollan med chili och tomat. Hoppas att vilda kryp håller sig borta.

Midsommar. Ingen sill ingen nubbe.

Att bo i Grekland och behålla de svenska traditionerna kan vara svårt. Att få tag på nubbe är inte svårt. Sill av svenskt snitt är svårare. Och gräddfil mycket svårt.
Men varför äta svenskt när man bor i Grekland?
Här finns ju så mycket annat att skapa en måltid av. Så igår blev det bläckfisk.
Min senaste bläckfiskgrillning blev inte så bra: Så nu gick jag ut på nätet och läste på ordentligt hur den ska tillagas. Det första jag fick göra var att gå ut till köket och räkna armarna. De var åtta. Svenskan är fattig på ord för bläckfisk. I de flesta andra länder används olika namn till olika bläckfiskar. Nu när jag visste att den var åttaarmad så var den benlös.
Den ska möras innan grillning. Det finns lite olika metoder för detta steg. Den metod som passade mig var kokning.

Men innan kokning skulle det tunna bruna skinnet helst tas av. Det var ingen lätt uppgift då det satt som berget.

Under en timmes kokning låg den skinnflådda bläckfisken och stirrade ilsket på mig. Efter kokningen hade den krympt till halva storleken. Huvudrätten var förberedd ock fick ligga i kylen tills kvällens grillning.

Sedan var det dags för fredagens tur till posten. Och där väntade ett underbart brev från ett av mina barnbarn. Det var midsommaraftons absoluta höjdpunkt.

Sen till affären i Stoupa. Där hade inte dagens leverans av jordgubbar kommit än. Så det fick bli en rejäl påse med körsbär istället. Och det är minst lika gott som jordgubbar.

Efter en enkel lunch var det dags för siesta. Det blev åter en cykeltur till Stoupa för att lägga mig på den lilla stranden. Jag brukar variera mina bad. Och det finns många badplatser att välja på.

Efter grillningen dukade vi på övre altan. Den har annars våra gäster lagt beslag på. Men i dessa coronatider så är den ledig och kan användas av Christina och mig.
Bläckfisken var mör så det räckte. Egentligen alldeles för mör. Så nästa gång ska bläckfisken kokas kortare tid.
På söndag firar vi sommarsolståndet på grekiskt vis. Jag får ta och Googla hur det ska gå till.

Hemmakär

Christina och jag har blivit hemmakära. När vi bodde i Sverige och jag hade ett jobb, så tog vi alla chanser att åka bort för att uppleva annan natur och kultur. Våra jobb var sådana att det inte var några problem att åka bort fler veckor än vi hade semester.

Nu när vi bor i Grekland så har lusten att resa minskat. Självklart vill vi åka och hälsa på släkt och vänner i Sverige. Men det har ju en epidemi satt stopp för. Vi klarar oss bra här med att pyssla om våra grönsaker och föröka våra prydnadsväxter. Christina har ett jobb som också ska skötas. Men jag får sysselsätta mig med annat för att få schemat fullt. Det blir lite bakning och mycket matlagning. Fotograferandet tar också lite tid, och ännu mer tid tar det jobba med bilderna i Ligthroom och Photoshop. Men snart kommer Airbnb gäster. Då blir det mycket städning för min del.
Om det skulle varit ett normalt år så skulle vi vistas mycket mer ute i naturen med gästande vänner.
Men i går tyckte vi att det var hög tid att kliva av tomten och se något annat.

Vi tog bilen och körde söder ut på en utflykt. Manihalvöns södra del är inte alls så grön och frodig som den är i de norra delarna där vi bor. Här liknar naturen mer den man hittar på öarna i Kykladerna. Vårt första stopp blev på stranden i Skoutari. Den ligger på östra sidan av halvön. Här finns några småhotell och några tavernor. Men det var inget folk på stranden när vi kom. Vi låg och slappade någon timme innan vi tog ett dopp. Det var en chockartad upplevelse. Här var havet nog fem grader kallare än hemma. När vi blivit varma efter det svalkande badet körde vi vidare söder ut för att hitta ett lunchställe.

Vi körde förbi vackra Kótronas, för lite längre söder ut finns en magiskt vacker vik med en underbar taverna.

Foto C. Fryle

Strax efter Kótronas stod två bekymrade damer vid sin döda bil. De frågade mig om jag förstod mig på bilar. Och jag förklarade att jag kan lite. Så jag tittade under motorhuven. Felet var inte svårt att upptäcka. Det hade varit en ångexplosion i kylen. Så den bilen har nog gjort sina sista kilometrar.
Bilstandarden här i södra Peloponnesos är högs varierad. Lägstanivån är långt under en svensk folkracebil. Det är inte ovanligt att man ser bilar på vägarna som saknar vitala delar som lyktor, nummerplåtar, eller skärmar. Jag vet att det finns besiktningsställen i Kalamata. Men om det är obligatoriskt att besiktiga sin bil vet jag inte. Det borde jag naturligtvis veta efter som jag äger en som ofta är ute på vägarna.

Efter mycket trixande för att få bilen parkerad visade det sig att tavernan i Alypa beach var stängd. Så vi vände norr ut igen.

Åter i Kótronas slog vi oss ner på en taverna strax bredvid stranden. Ofta beställer vi in en sallad och en huvudrätt som vi delar på. Så gjorde vi också nu. Bröd får man oftast till maten. Och brödet här var vrålgott. Och salladen var inte dum den heller. Turister köper oftast grekisk sallad och den är ju bra senare på säsongen då tomaterna fått riktig god smak. Men då är gurksäsongen över så då snålas det med gurka. Jag föredrar nästan alltid sallad baserad på grönsallad eller kål. Och sällan blir jag besviken och det blev jag inte nu heller.

Efter måltiden satte vi oss i bilen och körde över bergskedjan till vår sida av halvön. Vi stannade till vid stranden intill byn Neo Itilo. Här är inte stranden så fin som de vi sett tidigare på vår utflykt. Men det vägdes upp av att vattnet säkert var fem grader varmare här än vid förmiddagens bad. Så här låg vi och slumrade en lång stund innan vi vände hem.

Hemma igen triggades de vanliga rutinerna igång. Det blev plantering av ett par melonplantor och en rad sockerärtor.