En urspårad tillvaro


Jag har under många år använt wikiloc vid mina vandringar. Det är en app som man kan lägga GPS-spår med. Man kan även ladda ner andras spår. Jag har lagt flera spår som andra kan följa på sina vandringar. Detta är en fantastisk bra funktion. Men jag har stört mig mer och mer på wikiloc. Menyhanteringen är hopplöst klumpig och svår att förstå sig på. När man lägger spår så kan den helt på eget bevåg sluta uppdatera trots att man ställt in att den ska uppdatera även om telefonen vill gå i viloläge. Ibland när man laddat ner ett spår och följer detta så har det stängt ner sig. Det är ju bara att öppna det nedladdade spåret igen men ändå väldigt irriterande.


Nu vill jag ha en bättre app och tror att jag hittat en. Jag har börjat testa viewranger. Idag la jag mitt första spår. Det blev ett spår för cyklister. Visst var det lite letande i menyerna här också. Men de är logiska och lätta att komma ihåg. På telefonen ser det riktigt snyggt ut men ska man titta på datorn så är det smått. Man utnyttjar inte skärmbredden. Att måttenheterna inte blev metriska var en överraskning. Men det ändrar betraktaren på kartans dropdown-meny.
Hur man lägger in bilder i rutten kom jag inte på förrän jag var hemma igen. Så det blev en dålig bild på huset.


Andra testrundan för dagen gick till Trachila. Det är en mycket vacker väg med väldigt få bilar. Framme i Trachila tar vägen slut. Nu passade jag på att ta flera bilder. Det är väldigt bra om spåren har bifogade bilder. Det säger mycket om terrängen och det är sådant som är värdefullt när man ska välja ett spår att följa.


Jag hade hoppats på bättre bildkvalité än hos wikiloc men det var ungefär samma. Däremot så läggs det in etiketter automatiskt. Det kan nog vara praktiskt om man fotograferar en vy med bergstoppar. Men för det mesta så förstör det bara bilderna. Så vid nästa tur ska jag testa om de går att få bort dessa hemska etiketter.


Framme i Trachila så passade Christina och jag på att motionssimma. Vi gissade att vi sam 500 meter. Det stämde rätt bra tror jag. Det dröjer nog inte länge innan vi är tillbaka i vattnet där.

En upptäcktsresa i det lilla


När man hamnar i en ny miljö så finns det mycket att upptäcka. Träden, arkitekturen och gatulivet är sådant man upptäcker utan ansträngning. Det kommer på en automatiskt. Men de små sakerna kräver lite mer. Och jag bestämde mig för att sätta fokus på de små sakerna. En av anledningarna till detta är att jag alltid varit en usel macrofotograf. Så jag bytte till ett macroobjektiv på kameran och gav mig ut.
På stränderna växer denna lilla blomma på långa stänglar. Trots att vinden var måttlig vajade stänglarna mer än lovligt. Men jag hittade några stänglar som rörde sig lite mindre. Det blev ett 20 tal bilder och ingen jag blev direkt nöjd med.


Då var det lättare med detta snäckskal som är hårt fixerat i berget. Och så är ju det betydligt större än blomman.
Jag tror att snäckskalet har varit helt inneslutet men på grund av eroderingen så tittar de fram.


Jag går dagligen förbi ett litet träd med dessa läckra förställningar. Egentligen så behövs inget macroobjetiv för förställningen är lite större än ett hönsägg.


Djur finns det gott om i vår olivlund. Ibland kommer de på besök ända upp på altanen. Denna vad det nu är tog nog sig en tupplur för den hade inga planer på att flyga.


Men lättast är ändå att fotografera djuren när de är döda. De ger en tid att testa många vinklar och kamerainställningar.
Jag inser att det krävs mycket mer övning för att bli en hyfsad macrofotograf.

Tappat vatten


Vatten är viktigt i en trädgård och kanske extra viktigt i ett medelhavsklimat. I min förra trädgård vande jag mig med att alltid ha nära till en vattenkran. Så vill jag också ha det i denna trädgården. I byggkontraktet skull det installeras fyra tappställen ute. Jag gav inga exakta order till byggmästaren utan bara i vilka områden de skulle installeras. Och den vid parkeringen och den vid trappanupp till uthyrningsvåningen hamnade riktigt bra. Men de övriga var jag inte nöjd med. På norrsidan hamnade tappstället mitt i en grusrabatt och det var ju inte smart. Så dän flyttade jag ut på hörnet. Och därifrån gick jag vidare ut i trädgården till fler tappställen.


Planteringsborden har flyttat från södra sidan av huset till norra. Och då måste vattnet följa med. För att slippa hoppa upp och ner på muren installerade jag en ventil på var sida.


Nu har jag bestämt mig för att ha uteköket nedanför altandelen utan upphöjd mur (tror jag). Där behövs vatten som jag både kan komma åt uppifrån och nedifrån. Slangen gömde jag bakom en bit vrakgods som fanns i lagret av strandfynd.


Visserligen är uteduschen långt ifrån färdig men när jag ändå grävde ner en matarslang förbi den så kunde jag sätta ett t-stycke och en ventil här.


Vad gör man med en 5,5 meter slang slangstump som blir över. Jo man sätter ett t-stycke på matarslangen och leder iväg den åt lämpligt håll. Här fick jag ett tappställe precis ovanför grönsakslandet. Jag hittade en gren som visserligen inte är perfekt men den får duga att sätta kranen på. Och slangen kan också hänga på den om än lite för långt ner.


Sista tappstället jag monterade var framför altanen. I närheten växer många klängväxter och annat så de kommer att kräva lite extra vatten ett tag. Sen är det praktiskt att ha nära till vatten att spola av altanen med. Det händer allt som oftast att jag kliver upp där med leriga fötter.
Att gräva ner slang är kul. Jag har alltid älskat att gräva. Jag tar oftast i för mycket så det blir både för djup och brett. Ett större grönsaksland ska grävas och där finns många stora stenar idag som ska väck. Men det jobbet får vänta tills höstregnen ger ifrån sig sin efterlängtade skörd.
Får jag grävabstinens får jag väl köpa lite slang och kopplingar och gräva ner lite mer slang till nya tappställen. Slang, kopplingar och ventiler finns ett stort utbud av i affären närmast vårt hus. Och till hyfsat pris också.

En regnfri morgon

Enligt prognosen skulle det börja regna i går kväll och fortsätta hela dagen idag. Men än har inga droppar fallit. Och det syns tydligt på fikonkaktusens att det behövs vatten.
Min plan för dagen var att gräva ner vattenledningar nu när det skulle vara svalt och lättgrävt. Det var ju betydligt svalare än igår men jorden fortfarande stenhård. Så jag beslöt mig att ta ett morgondopp på ett lite längre gångavstånd än jag brukar.


Promenaden gick söder ut och där passerar både sandstränder och klippor. På klipporna blommar de vackra kaprisblommorna.


Det finns gott om håligheter där salt indunstat. Så om jag blir ännu snålare så kan jag lätt samla mitt eget salt.


Efter dryga 3 kilometer var jag framme i Agios Dimitrios. Där tog jag en simtur i hamninloppet. Det är inte den charmigaste badplatsen. På vägen hit passerade några betydligt finare. Men det var härligt med en simtur och även mina armar fick lite motion.


Fisket verkar inte vara helt utdött här heller. Några båtar ligger vid piren och på land ligger flera modeller av hemgjorda tinor.


Efter badet var det till att vända hem åt igen.


Väl hemma fixade jag mig en café frappé i väntat på regnet.

En pensionärs arbetsvägran


Igår var det en utcheckning i vår gästvåning. Det genererar massor med jobb. Minutiös städning och tre maskiner tvätt med mera. Sådant måste skötas bra så att vi får bra recensioner. Och dagarna innan dess så har en del tid gått åt till att snickra.
Så idag beslöt jag mig för att arbetsvägra. Och bara ta det lugnt. Men innan lugnet så måste jag ställa mina nysnickrade bord på plats. Det långa bordet är 2 meter och det korta är 1.25 meter. Det är tänkt så att när det bara är Christina och jag så kan vi ha det korta bordet. Och om vi är många som ska äta så ställer vi ihop borden. Modellerna på borden blev inte riktigt lika för virket räckte inte till det.


Oftast går jag upp kl. 06.00 för att komma ut när det är härligt svalt. Men idag sov jag till kl. 07.00. En timme senare satt jag på min cykel på väg till Stoupa. Jag hade väntat mig många motionärer på strandpromenaden. Med där var ingen större aktivitet.

Däremot hade murarna fullt upp med fogning uppe på sina enkla byggnadsställningar. Jag hoppas att de har en skuggsida de kan gå till lite längre fram på dagen.


I Stoupa fanns det många lediga solstolar men några få morgonpigga hade hittat till stranden.


I turistshoppen nere vid Stoupa beach hade personalen och deras papegoja olika idéer om papegojan skulle sitta i eller utanför buren. Naturligtvis vann personalen och jag kunde handla min frukost.


Jag parkerade cykeln vid Kalogria beach. Där satte jag mig på en klippa och intog min frukost. Jag förundras så över dessa överdådiga solsängar. De har tjocka ofräscha madrasser på en tung och klumpig botten som står tätt inpå nästa solsäng. Kanske är det bra för dem som sköter solsängarna. Antagligen har inte så många lyckats justera sina sängar efter behag. Så det är inte många sängar att ställa i ordning på kvällen. Men som användare vill man antagligen justera sängen allt efter som parasollens skugga flyttar sig.


Efter frukosten vände jag söder ut och stannade inte förrän jag nådde Pantazi bea Läs mer…