Experiment med vegetabilier


Idag har jag förberett för kommande squashodling. Om det kommer att ge något till matborden återstå att se. Ytan vi förberett är en sänka mellan några olivträd som vi vill jämna ut. Vi började med att slänga sten som vi ville bli av med i sänkan. Men att ha en massa sten i ytan är inte trevligt så vi slängde gräsklipp och uttjänta grönsaksplantor över stenen. Och i går grävde jag ut en hushålskompost. Den hamnade också där. Idag har jag toppat med ett tjockt lager olivklipp.
För att få det att förmultna ännu mer så har jag vattnat upp det och täckt med en presenning. Om sex veckor så räknar jag med att plantera. Vi får se om det håller i praktiken. I teorin låter det i alla fall bar.


Min potatis och lökodling ser väldigt lovande ut. När vi skördas så ska det bli en häck här.


Det är mest Christina som ser till att vi har grönsaker. Nu förgros det en hel del. Jag tror det är tomat och chili.


Chili har vi haft länge nu i grönsakslandet. Den Bruna Rocoton bara ger och ger. Kanske är den perenn i vårt klimat.  Nu måste vi hitta på något att göra av den innan den upptar hela frysen.


Mangolden har vi just börjat skörda. Och Christinas mangoldsoppa har nog aldrig varit så god förr. Bladen verkar bli tjockare och mildare här än i Sverige.


Nu ser jag fram mot att få skörda en favorit. Sockerärter som är så goda. Jag tror Christina sått dom bara för min skull.
Och alla misslyckanden i grönsakslandet dom låtsas vi inte om.

En annan Ansgar i sökaren

Idag tog jag mig tid att åka till byn Nikon eller Nikonas. De flesta orter i Grekland går att stava på flera sätt. Målet var att hitta ett kapell där jag skulle fotografera munken Nikon.
S:t Nikon var en kristen munk som var utsänd för att frälsa det ogudaktiga folket. Han var på många platser i nuvarande Grekland. Det sista området han var verksam i var Mani här på Peloponnesos i slutet av 900-talet. Det var det allra sista området i Grekland som kristnades. Så han var hundra år senare än Ansgar. Ansgar lyckades ju kristna det svenska folket. Men Nikon var mycket framgångsrikare. Än idag så är grekerna Europas mest troende folk.


J
ag parkerade min bil vid vägkanten för att hitta munken Nikon. Det första jag hittade var ett hotell. Det fick mig att undra ”Vem i herrans namn bygger ett hotell här?”.


Vid torget hittade jag det lilla kaféet Poliana. Det såg lika tomt och övergivet ut som hotellet.


På andra sidan torget reser sig kyrkan mot skyn. Men den var låst, så om Nikon finns avporträtterad där fick jag tyvärr inte reda på.


Jag gick fram och tillbaka. Kors å tvärs för att hitta ett öppet kapell. Men byn är otroligt nog utan små kapell. I de flesta andra gamla byar ligger kapellen på armlängds avstånd. Så det är lite komiskt att byn som fått namnet efter munken som kristnat Peloponnesos verkar vara den minst kristna byn.  Så något porträtt på Nikon fick jag inte. Men väl på denna prinsessa. Och det var ju lika rolig det.


Nästa gång jag kommer till Nikon så bryr jag mig inte om att stanna. Då åker jag vidare på den smala vägen till mer spännande platser.


Högt ovanför byn Nikon Ligger berget Nikons topp. Det är en mycket mer besöksvärd plats än byn. Därifrån har man magisk utsikt ner mot kusten.

Ett år i Grekland


Det som bestämde tiden för flytten var Trädgårdsfest mitt i vintern. Jag tänkte att det skulle bli mitt sista år för mig att arrangera den. När jag upptäckte att det var den nionde gången så beslöt jag att även vara med på det tionde året.
Men den viktigaste faktorn var ju att vårt hus var så färdigt att det gick att flytta in.
Så det var bara att säga upp sig från bruket och sätta sig i bilen för att inleda ett nytt liv som grek och pensionär.


Nu är det ett år sedan vi flyttade in i vårt hus i Grekland. Det har varit en tid då det hänt mycket. Vi fick börja med att inreda huset. Trots att vi hade en container full med saker så fick vi lägga mycket tid på inköp av nödvändiga prylar.
Trädgårdsintresset tog vi med oss så rabattgrävning och plantering har det också blivit en hel del av.  Även annat än växter har fått planteras i trädgården. Några murar, planterings bord, trappa, ramper, och ett utekök har också byggts.
De vilda ätbara som växer i vår närhet har vi börjat att prova. Saltmärke har blivit en favorit. Saltmärke växer på klipporna nere vid havet. Man plockar det man behöver till en måltid på några minuter. Även vildsparris finns det gott om. Det är en otrevlig växt vi inte vill ha i vår lund. Men jag går gärna i olivlundarna runt omkring och plockar de späda skotten. Och det finns mycket mer ätbart men det har vi inte riktigt kunskapen till att plocka det än.


Greker är ju inte så olika svenskar men de har andra traditioner och högtider. Den grekiska påsken var en intressant upplevelse. Den firas stort, mycket stort.


Vi har också haft en del trevliga besök. Det har varit ett nöje att visa vårt vackra Mani för dem.


Det har också blivit många vandringar. En gång kom vi helt oplanerat nästan upp på Taygetos högsta topp.


Även Parnonbergen har höga toppar. Här firade vi Christinas sextioårsdag.


Våra 90 olivträd blev också skördade. Vi skördade inte själva utan det gjorde en mycket effektiv Albans familj. Vi hade faktiskt ingen aning om hur en riktigt god olivolja smakar. Men nu vet vi. Och vårt lager av olja kommer räcka länge än.


Att flytta ifrån något kan var tungt. Men att flytta till något kan var riktigt roligt när man får många nya supertrevliga vänner. Här firar vi nyår med några av dem.

På promenad mellan regnskurarna


Egentligen behövs det inget uppehåll mellan regnskurarna nu. Vi har fått alldeles för lite vatten i höst och vinter. Men idag har det äntligen kommit några skurar.
Även om det är fuktigt så behöver kroppen motion. Så jag tog mig en promenad.
På andra sidan vägen gick jag förbi grannarnas avokadoträd. Jag blir alltid lika avundsjuk. Mina träd kommer nog inte ge frukt än på några år.


En bit upp för backen rundade jag Spirit of Life yogacenter. Där var det liv och rörelse. Tre gulliga hundar följde mig hela vägen runt. Det var ett väldigt skällande. De var nog glada att få se någon annan än matte och husse så här års när det inte finns några turister att skälla på.


Nästa utskällning fick jag vid brandstationen. Idag var deras hundar försedda med trattar. Kan det vara för att deras skall ska höras längre?
Vi har det rätt tryggt här. Brandstationen ligger väldigt nära oss och distriktets lilla sjukhus ligger nästan lika nära. Men ännu närmare ligger det lokala ölbryggeriet.


Jag passerade många snår av denna växt. Det är ett otyg som jag tror Endast Peter Korn kan gilla. Det är en Ephedra foeminea, och den gillar att parasitera på andra växter. Man ser den oftast i förfallna stenmurar och vanvårdade olivträd. Vi har lite av den på vår tomt men inte så mycket att det blivit ett problem. Idrottsmän ska passa sig för denna växt. Upptäcks den i deras blod döms de för doping.


Det finns andra saker i byn som man ska vara försiktig med. Vi har två skyttevärn. Detta är det lilla i söder. På en kulle mitt i byn har vi ett mycket större. Jag tror inte det utgör några större risker idag. Men under andra världskriget skulle nog tyskarna hålla sig på behörigt avstånd.


Utanför ställverket i byn har ett elskåp med knivsäkringar blåst upp. Och nu har just en störtskur vräkt ner. Men vi har strömmen kvar. Undrar om alla i byn är lika lyckligt lottade.


Även de med fast telefon ovanför Gnospi ser ut att leva farligt.

Återbesök i Mystras


Nu är det fjärde eller kanske femte gången Christina och jag vandrat bland Mystras kyrkor, kloster och ruiner. Det finns många mycket äldre ställen att besöka om man vill se lite av Greklands historia. Men jag älskar platsen för det finns så mycket välbevarat. Staden är inte så gammal. Den grundades år 1205. Området är mera känt för stormaktstiden några tusen år tidigare då Spartas krigare härskade här. Numera är Sparta bara en rätt vanlig grekisk stad.


Idag består Mystras mest av gamla ruiner men också av en del välbevarade byggnader. Och mellan dessa är det stenlagda vägar och trappor.


Eftersom jag varit här flera gånger förut så beslöt jag mig för att se på byggnaderna längst bort. Så jag tog mig längst åt sydöst. Belöningen blev stor. Där hittade jag denna vackra kyrka med intilliggande hus.  Kyrkan gick inte komma in i men den är tillräckligt intressant på utsidan.


Mitt nästa stopp blev i kvinnoklostret. Det är i bruk än idag. Och här har alltid varit öppet förut så jag chansade på att det även var öppet nu. Och det var det. Så jag fick några bilder inifrån den vackert dekorerade kyrkan.


Därefter var det dags att besöka ännu ett område jag missat vid tidigare besök. I nordöst ligger flera kyrkor och ett museum som jag tror tidigare har fungerat som ett kloster.


Här var kyrkorna öppna så att jag kunde studera de vackert dekorerade kyrkorummen.


Det sista jag hann med att titta på var klostret som numera tjänstgör som museum. Det har ett fantastiskt vackert tak. Men jag fastnade mest för denna vackra trappa.